Austin suckade och sände Moe mördande blickar, och likaså gjorde Meghan. Även om Meghans blick var vaksam och ledsen när hon mötte Austins sårade blå ögon sprack hennes ansikte upp i ett leende varje gång hon fångade en glimt av den nyfödda bebisen hon höll i sina armar.

”Austin, I get that your hurt...” Han avbröt henne med ett fnys. ”But I didn’t see any other way out. I was pregnant, alone and scared... I loved you, I have always loved you and I get that my way of forcing this baby on you was wrong but I didn’t have any other option.” Hon lät trött och ledsen när hon såg på honom med en ynklig blick.

”You had lots of options, but you chose to trick me in to becoming a father in my moment of weakness. You chose wrong, and now you have to deal with the consequences.” Mumlade Austin. Under en lång stund stod han där under tystnad och lyssnade till den nyfödda bebisen som gav ifrån sig små ynkliga ljud, och han kom på sig själv med att stirra på bebisen i hennes armar. Någonting som även Meghan lade märke till så hon såg upp mot honom med en tvekande blick, som om hon inte var säker på hon skulle ställa frågan hon hade i åtanke.

”Do...” Hon pausade och sneglade ner mot byltet hon höll i. ”Do you want to hold him?” Frågade hon slutligen. I ögonvrån såg han hur Moe stannade upp i sin rörelse när han var på väg mot sängen för att få sig en smygtitt på bebisen, eller det han hade kommit in dit för att se i första taget. Austin kliade sig i nacken och svalde. Ville han hålla i det barn han under dessa månader hade trott var hans, men som han för några timmar sedan hade fått reda på bara var en lögn? Ville han verkligen hålla i ett barn, vars far han inte ens visste vem det var? Slutligen skakade han på huvudet med ett dovt ’No’. I den stunden kände han sig lite som en skitstövel, men han var för domnad och sårad för att kunna göra någonting annat. Han ville inte längre vara en del av detta, och det var i den stunden en liten röst inom honom sa att han aldrig hade varit en del av det. Han hade bara varit ett andra handsval i Meghans stund av ensamhet och panik. Utanför rummet hörde han Marion ropa någonting, men han kunde inte urskilja vad det var. Någon knackade på dörren och Carol kikade in i dörröppningen. Hennes mörka blick vandrade mellan personerna i rummet innan den landade på stjärnan i rummet och den vaksamma blicken mjuknade och ett leende spred sig på hennes läppar. Återigen suckade Austin och styrde sina steg mot dörren.
”What I told you earlier still remains.” Sa han över axeln utan att vända sig om.
”Simon. It’s Simon.” Det tog honom en sekund att förstå vad Meghan menade med det namnet, men när informationen sjönk in stannade han upp och gav ifrån sig ett ljud som antingen kunde tolkas som ett bittert skratt eller ett oförklarligt ljud.

 

Efter att han hade lämnat rummet hade Austin styrt sina steg mot utgången medan Meghans röst snurrade i hans huvud. ’Simon. It’s Simon.’ Visste Simon om detta? Om Simon visste om det, hur kunde han ha tillåtit detta? Var det någonting dem hade kommit på tillsammans? Hade deras plan varit att gå bakom Austins rygg och låta honom gå runt och tro att han var pappa till den nyfödda pojken? Han kunde inte tro att Simon, en av hans närmsta vänner, skulle kunna svika honom på ett sådant brutalt sätt. På vägen ut mötte han Max som log strålande mot honom och klappade honom på axeln.
”Congratulations, daddy!” Skrattade Max, ett skratt som dog bort när han såg den bittra glimten i Austins ögon. ”What’s wrong?” Austin skakade på huvudet och bara fortsatte gå.
”You’ll get to know.... Eventually.” Muttrade han tonlöst innan han steg ut i den friska luften. Det första han gjorde var att leta rätt på cigarettpaketet han hade i sin jackficka. Så fort han hade fiskat fram en cigarett och tänt den lade han märke till brunetten som stod en bit bort. Marion. Han suckade tyst och undrade över om han borde gå fram till henne, med tanke på hennes ansiktsuttryck verkade hon vara nästan lika sårad som han kände sig. Emot hans bättre vetande så gick han fram till henne.
”You look like you could use one.” Muttrade han och höll fram cigarettpaketet mot henne.
”This is supposed to be the best day of my life but...” Han avbröt sig själv. Han kunde inte berätta sanningen åt Marion, eller rättare sagt så ville han inte att hon skulle få veta sanningen. ”I guess it just haven’t sunk in yet.” Fortsatte han, istället för att försäga sig och råka berätta sanningen.