John Newman - Losing sleep

Dagarna gick och Austins humör blev allt annat än bättre, om ingenting annat så blev det bara sämre. Någonting som männen i The Grim Reapers fick lida för, genom att få diverse utskällningar och skiftnycklar som flög åt deras håll. Speciellt Simon fick sin beskärda del av hans vrede, men han tog emot den eftersom han förstod varifrån vreden kom. Att han hade fått veta vad Meghan hade döpt sin pojke till gjorde inte hela saken bättre, Sam skulle pojken få heta. Bortsett från det var han tyst och höll sig mesta dels för sig själv. Så vitt han visste var det ingen som saknade honom speciellt mycket heller, men som den ledare han var deltog han vid klubbmöten och gav ut dem orders som skulle ges – så som när och var nästa leverans skulle ske. Men bortsett från det höll han till antingen i garaget, lägenheten eller i kontoret när ingen var där. Som Austin hade beordrat hade Moe sett till att Meghan hade fått ut sina saker från hans lägenhet och över till hennes gamla lägenhet, han hade inte tillåtit henne att ge upp den. Med tanke på hur snabbt saker och ting kunde förändras i livet för en Grim Reaper. Meghan var alltså ingen person han längre behövde se, vare sig hon skulle slå sig ner med Simon eller ej brydde han sig inte det minsta i. Så länge han inte behövde höra någonting om henne eller hennes nya familj. Det må låta patetiskt, men hans stolthet var stött och hans hjärta sårat. Marion hade han inte heller sett till och det var egentligen en bara bra sak, eftersom han inte behövde mer kvinnor att tänka på som det var nu. En sak var han tvungen att erkänna. Det var inte Meghan i sig han var sårad över att ha förlorat, han hade inte älskat henne så som han borde ha gjort, utan det var det faktum att han hade blivit fråntagen rätten att kalla sig biologisk pappa till Sam. Den enda anledningen han hade haft för att ta in  Meghan i sin lägenhet var på grund av hon hade varit gravid och hävdat att det var han som var fadern. Att han inte älskade Meghan så som han borde hade inte berört honom i den stunden, i och med att han hade varit alltför chockad för det. Men han hade antagit att känslor för Meghan skulle växa fram med tiden, någonting han hade trott hade fungerat fram tills det att Marion hade sitt fot i Stockton igen. Det var alla känslor hade kommit flödande tillbaka och dem känslor han hade lyckats växa fram för Meghan hade hamnat i skymundan. Nu stod han där utan någonting annat än ett mörbultat hjärta och känslor som han inte visste vad han skulle göra med, men lika bra var det. Då behövde han inte tänka på någonting annat än sig själv och klubbens bästa. Medan hans personliga liv hade vänts upp och ner hade klubbens vapenhandel flutit på utan större bekymmer, men någonstans i bakhuvudet anade han att deta kanske bara var lugnet före stormen. Mycket kunde fortfarande hända.

Men som det var denna ovanliga varma fredags vårkvällen höll det sig lugnt. Ingenting dramatiskt hade hänt, bortsett från att TJ hade fått en skiftnyckel på tån – självförvållat. Austin hade som vanligt stationerat sig vid ett bord, som tillhörde Grim Reapers ledare och närmsta män, med en whiskey i en handen och en cigarett i den andra medan han satt och petade på en gitarr som någon hade lämnat efter sig. Dumt huvud för kroppen lida, för den gitarren skulle inte leva länge till. För var minut som gick så kom det allt mera folk in i klubbhuset och för varje person som steg in genom dörrarna serverades allt mera alkohol, vilket i sin tur skulle leda till slagsmål. Men än så länge höll dem sig lyckliga och lugna medan dem diskuterade dagens händelser. Dem enda som faktiskt vågade sig fram för att prata med honom var Max och Moe, dock var deras försök till socialt umgänge förgäves. Han hade absolut ingen lust att prata med någon om det inte var absolut nödvändigt, så som om någon var döende eller hans motorcykel stod i brand. Så i den stunden satt han ensam med sin whiskey, cigarett och den efterlämnade gitarren medan hans iskalla blick gled över folkmassan som hade samlats för den traditionella fredagsfesten. Under dem dagarna som hade gått hade han inte fått särskilt bra sömn, vad det nu än berodde på, vilket hade resulterat i mörka ringar kring hans ögon. En faktor som kanske kunde tas som att han var sömnlös på grund av att Sam grät hela nätterna, någonting som skulle komma till hans ifall han stötte på Marion under kvällens lopp. Nej, han hade fortfarande inte berättat sanningen åt henne och han tänkte inte göra det heller.