160. Boys don't cry

Natalia Kills - Boys don't cry

Kvinnans händer som gled över Austins bara rygg tog han tag i och höll dem ovanför hennes huvud medan deras kroppar pressades mot varandra i en frestande lek. Precis i den stunden han trodde att Marion hade försvunnit ur hans huvud, om så bara för några minuter, togs den lättnaden ifrån honom. Ljudet av hur en dörr som slets upp och arga steg som ekade i lägenheten fick honom att sucka. Kunde han inte få en kväll då han faktiskt mådde bra? Så bra som man nu kunde må med tanke på omständigheterna.
”How could you do this to me? How could you lie to me about Meghan.” Den rösten kunde bara tillhöra en enda kvinna. Motvilligt släppte han taget om den rödhåriga kvinnan då hon drog sig undan och försökte dölja sin blottade kropp i lakanen. ”You've made a fool of me in front of everybody. Why does everybody knows about it except me?” Han suckade och vände sig om så att han kunde se Marion, om man av någon anledning inte hade hört ilskan i hennes röst så kunde man tydligt se den i hennes ansikte. Han kunde även se hur tårarna började pressa sig fram i hennes arga ögon. Han lyssnade till vartenda ord som hon hällde ur sig utan att svara, han bara satt där som ett fån och såg på henne med en bitter blick.
”I think I'll go now.” Kvinnan rafsade snabbt ihop dem kläder som han lyckats få av henne, innan Marion hade störtat in som ett åskmoln, och försvann snabbt ut ur hans lägenhet. Austin ställde sig upp och drog en hand genom sitt numera väldigt rufsiga hår.
”You're the love of my life and it kills me when you act like that to me. I was okay with you and Meghan. Okay with that you and she would spend your life together with your son. I was ready to move on.” Austin skrattade bistert till.

 

 
 

“Should I have told you about my train wreck of a life so you could gloat? So I can see the happiness in those chocolate brown eyes of yours as you realize that you won? That you were right the whole time about Meghan, that she’s a bitch, a liar and everything you say you’re not?” Morrade han. Man kunde inte säga att han var påverkad av alkohol, eftersom han faktiskt var relativt nykter för att vara en fredagskväll.
”I didn’t tell you about me not being Sams dad because you don’t have the right to be such a big part of my life anymore, just like I’m no longer the man for you. You say that you were ready to move on, so do it. Nothing is holding you back. Go be with Moe.” Han slog häftigt ut med armarna i en gest mot dörren. Trots att han hade fått ta ut en del av sin ilska på männen under dem senaste dagarna så kunde han inte hjälpa att han var arg. Nu när han fick prata med Marion, eller rättare sagt skrika åt Marion, bubblade alla möjligt känslor fram. Känslor som han hade förtryckt under en lång tid.
”I don’t have to stand here and listen to you calling me an ass and you telling me that I’m the love of your life. I have lost two children in less than a year, two women that I love and a friend that betrayed me. Speaking of that friend, since you want to know everything about my miserable life here’s a fun fact. Simon is the dad of Sam, how funny is that? Meghan slept with Simon, made me believe that I was the dad and didn’t tell Simon before Sam was born. And then there’s you, who is sleeping with Moe… My best friend. How fun is that? Now you know everything. Happy?” Han brydde sig inte längre i att Marion grät, det må låta hemskt men han hade vant sig vid hennes tårar eftersom hon verkade ha förmåga att vrida på fontänerna när hon än ville det. Det var dock någonting han aldrig gjorde – grät. Män gråter helt enkelt inte.

 



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!