145. It's Only Life
Kate Voegele – It's Only Life - Live Acoustic
”Not all bad, I hope.” Austin svarade på Carols fråga med ett leende på läpparna och Marion släppte snabbt blicken från Austin då hans leende fick hennes ben att skaka och hennes hjärta att rusa. Men när han sedan vände sig om mot skrivbordet lyfte hon blicken och granskade hans ryggtavla och när han sedan satte sig ner på skrivbordet sänkte hon åter blicken.
”Now, where’s this Meghan I’ve been hearing about. She seems... well not that nice and highly pregnant I’ve heard.” Marion var verkligen glad över att hennes mamma var där och satte Austin på plats. Marion drog en hand genom håret och väntade på vad Austin skulle svara på frågan som hennes mamma nyss hade vräkt ur sig.
”Lunchdate with some friends.” Carol nickade och fyrade sedan av ett leende.
“Let me know when she is home. I would love to meet her.” Hon lämnade sedan rummet för att hämta mer kaffe.
Marion fingrade nervöst på sitt hår medan hennes blick var fäst på golvet, skulle hon lyfta den och möta Austins blick skulle hon svimma.
Hennes mamma trädde snart in i rummet och bröt den pinsamma tystnade som hade lagt sig medan hon hade varit borta.
“It is so nice here. You have to show me around later Max.” Marion kunde inte inte undgå att se att det fortfarande fanns lite känslor mellan dem.
”Of course I can. We can take my motorcycle.” Max fyrade av ett leende mot Carol som även hon log.
Marion kollade på dem båda och lämnade snart rummet utan att så mycket som snegla på Austin. Hon kunde inte stå det som ett fån och lyssna på hennes föräldrar som flörtade och Austin som hon knappt vågade kolla på.
Hon visste inte riktigt vart hon skulle ta vägen, skulle hon gå ut skulle hon stöta på antingen Moe eller Simon och om hon skulle gå upp på sitt rum så skulle hon grotta ner sig under täcket och gråta tills hon somnade av utmattning.
Hon satte sig ner vid ett av borden och ögnade igenom dagens tidning och lyfte sedan blicken då dörren till klubbhuset öppnades. Hon gav ifrån sig en djup suck när hon fick syn på Meghan som gjorde detsamma när hon fick syn på Marion.
“Can’t you just go home? Why are you still here? Austin will never be yours anyway.” Marion himlade med ögonen medan hon drog en hand genom det mörka håret.
“Well, my mom is here now. And she will move here. So I'll probably be here longer than you want.”
Meghan gav ifrån sig ett frustande och stannade vid Marion.
”Have you seen Austin.”
”WI think he's still in my bed.” sa Marion och log ironiskt. Meghan gav åter ifrån sig ett frustande och styrde sedan sina steg mot kontoret där Austin och Marions föräldrar var.
Marion hade stor lust att gå efter Meghan och se hur hennes mamma skulle bete sig. Men hon klarade inte av att se på Austin då hela tiden bilderna från kvällen innan dök upp i hennes inre.
144. All the small things
All the small things - Blink-182
Austin var nästan mållös – med stor vikt på nästan. Han var inte lätt att göra mållös eller ens förvånad, men den brittiska kvinnan som stod framför Austin hade fått honom att bli förvånad. Samtidigt som det inte var så förvånande att hon hade tilltalat honom på det viset, han var relativt van med Marions uppkäftighet gentemot honom. Austin harklade sig lite och släppte greppet om hennes hand, när handskakningen var klar. Över hennes axel kunde han se hur Max sände honom varnande blickar, den mannen borde om någon veta hur man betedde sig med en Wendell kvinna.
”You must be Carol Wendell, pleasure.” Han riktade ett leende mot henne. Nog hade han fått höra talas om Marions mamma, dem hade trots allt varit tillsammans ett år innan helvetet hade brutit löst. Om han inte hade vetat namnet på sin flickväns mamma så hade han nog gjort ett dåligt arbete som pojkvän, även om han förmodligen hade gjort det bästa annars heller. Men han visste i alla fall att Meghans mamma hette Helen, var en alkoholist och bodde någonstans i en husvagn i Stocktons slumområde. Meghan pratade inte mycket om henne och han frågade inte heller och så var det med den saken.
”What brings you to Stockton?” Frågade han och lyfte den varma muggen till munnen för att blåsa lite på det rykande kaffet innan han smakade av det. ”My girl needed some... motherly comfort. I’ve gotten to hear alot about you, Austin Haynes.” Det var någonting med Carols tonfall som fick honom att känna sig lite illa till mods. Han ville inte ens veta hur mycket Marion hade berättat åt sin mamma. Hade hon berättat minsta lilla detalj? Visste hon till exempel om att Marion hade fått ett missfall precis innan hon hade hoppat på planet för att lämna Stockton efter sig? Visste hon om att Austin verkade ha förmågan att göra varje kvinna han rörde vid gravid? Som tur var verkade hans superhjälte kraft bara ha bitit på två kvinnor, varav en är en för mycket, och tur var väl det. Tänk hur många Austin Jr. det skulle ha sprungit runt i Kalifornien om det skulle vara sant.
Han hann inte ge något svar innan Carols röst återigen hördes, dock var hennes blick inte riktad mot honom denna gången. Utan mot den mörkhåriga kvinnan som steg in i kontoret. Med ens började det utrymmet kännas väldigt trångt.
”So this is the guy that you told me about.” Trots hela den situationen var pinsam och någonting han verkligen inte ville vara med om höll han sig till att vara högst normal och sitt charmanta själv.
”Not all bad, I hope.” Återigen lyste det charmanta leendet upp hans ansikte, men leendet nådde inte helt och hållet hans kalla blå ögon. Istället för att stå mellan mor och dotter retirerade han till skrivbordet och satte sig på bordskanten samtidigt som han tog en klunk av kaffet.
”Now, where’s this Meghan I’ve been hearing about. She seems... well not that nice and highly pregnant I’ve heard.” Han höll på att sätta kaffet i halsen. Hade hon berättat om Meghan också? Hans förvånade och lätt anklagande blick mötte Marions för en sekund innan han blinkade och därmed bytte ut den blicken mot en högst normal blick, vilken han riktade mot Carol.
”Lunchdate with some friends.” Ljög han och ryckte på axlarna. Ingen av dem behövde få veta att Meghan troligen låg kvar i sängen och analyserade vad som hade hänt kvällen innan.
143. The Right One
Sunrise Avenue – The Right One
Marion var helt inne i sina tankar om det som hade hänt dagen innan att hon inte märkte Austin som kom gåendes mot henne. Det var inte förens han sa god morgon som hon märkte honom. Hon stelnade till och lyfte blicken och hennes hjärta slog ett extra slag när hon fick syn på honom. ”Is everything alright?” Marion ryckte på axlarna till svars.
”It could have been better.” hon vågade inte kolla på Austin när han satte sig ner bredvid henne men hon lyfte snart blicken och mötte hans blick och det var som om hela världen stannade upp. Att det bara var dem som fanns på denna jord. Snart öppnades dörren till klubbhuset och Marion släppte snabbt blicken från Austin och Marion behövde inte kolla upp mot dörren för att förstå vem det var som just hade klivit ut genom dörren, det var tyst i flera minuter innan Moe öppnade munnen.
”Morning.” Marion suckade, kunde han bara inte hålla sig undan? Austin klev snart upp från bänken och Marion följde honom med blicken tills han hade försvunnit in genom dörren till klubbhuset. Hon drog en hand genom det mörka håret och kollade på Moe med en irriterad blick.
”So what do you want now?” Marion släppte inte blicken från Moe. Han tände en cigarett innan han satte sig ner på samma plats som Austin hade suttit vid bara några sekunder innan. Han ryckte på axlarna medan han sög på cigaretten.
”I thought maybe you had forgiven me?” Marion gav ifrån sig ett skratt som lät mer som ett frustande. Det var verkligen skrattretande att killar trodde att de bara kunde bli förlåtna så där hux flux.
”I have not even said those words. So I do not know where you got it from.” Hon slöt ögonen och vinklade ansiktet mot solen i hopp om att få lite färg och i ett försök att glömma att Moe satt bredvid henne.
”I was thinking .. maybe we could go up to you and roll around in the hay?” hon frustade ännu en gång och öppnade ögonen och möttes av Moes förföriska leende. Vilket nästan funkade på henne. Men så lätt skulle han inte få det.
”In your dreams.” hon log mot honom innan hon ställde sig upp. ”Go and look for another girl who wants to live with you. I'm not the one you seek.” Fast det kändes lockande och gå upp till henne med Moe, det skulle få henne att glömma Austin för ett tag. Hon skakade snabbt bort tankarna när Moe fortsatte prata.
”But you're the one for me.” han fimpade cigaretten och tog hennes hand i sin.
”I do not think so. Had I been the right one for you, you had not been with the blonde girl.” Hon drog sig ur Moes grepp och vände sedan på klacken och gick in klubbhuset. Hon hörde hennes mamma tala inifrån kontoret och hon antog att det var Max som hon pratade med.
Men när hon kom till kontoret fick hon även syn på Austin. Hon hade varit inne i det hon och Moe hade pratat om att hon helt hade glömt bort att Austin hade gått in i lokalen några minuter tidigare.
”Oh hey honey.” Hennes mamma sken upp i ett leende när Marion klev in genom dörren, likaså Max.
”So this is the guy that you told me about.” Carol klappade Austin på ryggen och Marion hade helt och hållet glömt hur pinsamma föräldrar kunde vara. Hon kollade upp på Austin och varenda gång hon såg på honom tänkte hon på gårdagen och det värkte inom henne och hon hade lust att omfamna honom igen och smaka på hans läppar och se in i dem blåa ögonen som gjord henne knäsvag. Han var verkligen den rätta för henne, även ifall de aldrig skulle bli dem igen så skulle hon aldrig kunna älska någon som hon älskade Austin.
142. Bitter memory
Connie Britton - Bitter Memory
Den morgonen var det inte endast den bultande huvudvärken som fick honom att ligga orörlig i sängen. Med en arm höjd över huvudet stirrade Austin tomt upp i det gråa taket medan tankarna och huvudvärken snurrade runt i hans huvud likt rabiata kolibrin. Hans tankar cirkulerade kring Meghan, som nu sov bredvid honom men med ryggen vänd mot honom, hans slagsmål med Moe men framför allt tänkte han på den intensiva kyss han hade delat med Marion. Han kunde fortfarande känna den sensationella hetta från hennes läppar på sina egna, svaga glödande spår där hennes fingrar hade löpt över hans hud men det kunde förstås vara från skadorna han hade dragit på sig från slagsmålet. Med en tung suck drog han sin andra hand över sitt ansikte och gnuggade sina ögon innan hans isblåa blick gled tillbaka den slumpvalda platsen i taket. Allt skulle vara bra mycket mera komplicerat från och med nu. Som om det inte var komplicerat så det räcker. Meghans ord från kvällen innan gjorde sig plötsligt påminda - ”Will you ever love me as much as you love her?” – och det var nu han insåg den öppet sårade glimten som hade funnits i hennes ögon och rösten som brutits av tvekan och annalkande tårar, men framför allt kom han ihåg hur han hade reagerat till hennes ord. Han hade gått och lagt sig och lämnat henne efter sig i köket för att gråta. Han hade verkligen förändrats, som Meghan hade sagt hade han alltid varit elak från stund till stund men aldrig sådär grym.
Hur länge han hade legat där och stirrat i taket visste han inte, och han hade en svag aning om att Meghan hade vaknat men helt enkelt inte meddelat det så att hon kunde ignorera honom en stund till. Så han hade stigit upp ur sängen, duschat, klätt på sig och lämnat lägenheten. Han behövde frisk luft, och med det betydde han givetvis en cigarett. Med sina läppar drog han upp en cigarett ur ett paket och tände på den, när han sedan såg upp igen upptäckte han ett alltför bekant mörkt huvud sittande utanför klubbhuset. Fem minuter utan bekymmer var allt han hade bett om, men se det skulle inte hända den här morgonen. Han drog in ett djupt bloss innan han började gå mot klubbhuset.
”Morning.” Grymtade han åt Marion när han började närma sig henne. ”Is everything alright?” Han stannade upp på ett behörigt avstånd och fortsatte dra in bloss efter bloss. Om han satte sig bredvid henne fanns det en stor risk att hans blick skulle falla på hennes läppar och sedan inte kunna stå emot sina djuriska lustar och fånga upp dem ljuva läpparna i en intensiv kyss. Dem tankarna sköt han snabbt bort, vilket inte var svårt eftersom dörren snart öppnades och en blåslagen Moe steg ut. Dem båda såg på varandra under tystnad för några sekunder – sekunder som kändes som timmar.
”Morning.” Var det slutligen Moe som muttrade. Austin kunde trots allt inte vara den första att ge efter, det var en svaghet han inte kunde visa. Inte ens för Moe. Men istället för att svara så nickade han bara, fimpade sina cigarett och gnuggade den mot asfalten med sin sko. Den blåa blicken gled från Moe till Marion och tillbaka, som för att se om han kunde gå in utan att någonting skulle hända mellan dem. Utan ett ord gick han in i klubbhuset och gick via bardisken för att ta sig en kopp kaffe innan hans steg förde honom vidare till kontoret, var han hörde röster. Varav endast en var bekant. Så fort han steg in genom dörren och hans trötta blick fann den mörkhåriga kvinnan insåg han vem det var. Marions mamma. Han kände igen henne från Marions bilder och dessutom var hon otroligt lik Marion. Han kunde minsann se varför Max hade fått upp ögonen för denna kvinna.
”Good morning, Austin. Well you look like shit.” Hördes den skotska stämman från skrivbordet.
”Yeah well at least I’m not the only one looking like a bag of smashed assholes in this room.” Svarade Austin sarkastiskt och med ett lätt leende lekande över läpparna, ett leende som besvarades av Maxs roade blick.
”Austin? As in Austin Haynes the president of Grim Reapers?” Kvinnan hade samma engelska brytning som Marion, men denna kvinna lät mognare och hade en viss lugn mystik i sin röst. Hon gick fram till fram till honom och sträckte fram sin hand, vilken han tog emot så att dem skakade hand. ”You’re the man who broke my girls heart.” Ett vänligt leende prydde hennes läppar men hennes röst hade en syrlighet i sig som fick hans ena ögonbryn att höjas i förvåning. Sådan mor sådan dotter, dem besatt båda en slags inre eld och dem verkade inte vara rädda att säga ifrån till någon.
