Im, I'm sorry. I really am. I really messed up everything and I regret everything I've done to you." Tiden stod stilla. Austin var inte ens säker på att han andades. Han hade inte sett till Meghan på väldigt länge och var väldigt glad över det faktumet. Förut hade han kanske inte ansett henne vara ”den rätta”, men hon passade in i miljön han levde i och så hade hon några otroligt speciella talanger. Det var några anledningar till att han hade älskat henne. Han hade delat säng med henne, han har för i helvete delat hemligheter med henne. Personen som nu satt vid ett dammigt bord och blev utskälld av Marion var inte den samma som han en gång hade älskat. Meghan var ingenting för honom längre, men ändå kunde han undgå det lilla stinget från såret hon hade lämnat efter sig inom honom. Så fort Marion hade lugnat ner sig och satt sig ner på sin stol tog han själv de sista stegen fram till samma bord och satte sig ner. Samtidigt som han satte sig ner smekte han lugnande Marions arm.
"I heard Simon talk on the phone yesterday, at the toilet. He sounded very upset, so I stood outside the door to listen. He said something about that they would wait to visit you… The Russians have found a new place now. They are located outside of Stockton, in a disused factory. You know the big abandoned building on the right side when leaving Stockton to go north. I think they're planning something. And you are in danger. Especially you... and Marion.” Inte heller Austin kunde undgå den kärleksfulla blick Meghan lät falla på honom. Hans blick var, till skillnad från Meghans, kall och fundersam. Detta kunde vara bekräftelsen till de misstankar Moe hade satt fram åt honom för bara några minuter sedan. När Meghan ställde sig upp följde han henne med blicken, men sa ingenting före han hörde henne trycka ner dörrhandtaget.
”Make sure that Simon remembers that his debt hasn’t been repaid yet.” Han hörde henne dra efter andan, och det bekräftade att hon minsann visste vad han menade med de orden.

Austin satt under tystnad och såg på den numera tomma stolen som Meghan hade suttit i. Den övergivna fabriksbyggnaden på väg ut från Stockton. Det var där detta krig kunde få sitt slutgiltiga avslut. Grim Reapers skulle kunna leva i frid, utan ryssarna flåsande i nacken. Nya hot skulle dagas, men det var ett senare problem. Vad han nu behövde fokusera på var vilka sprängmedel de skulle använda sig av för att spränga Dimitris tillhåll. Plötsligt släppte Austin ifrån sig ett hest skratt. ”Molotov cocktail...” Mumlade han tyst för sig själv och fortsatte skrocka. När han flyttade sin blick från den tomma stolen insåg han att Marion fortfarande fanns kvar.
”I didn’t realise you liked her that much.” Ett pillemariskt leende ryckte i hans mungipa när han såg på Marion. Med en suck ställde han sig upp, lade sin hand på hennes axel och kramade om den för en sekund innan han styrde sina steg mot kontoret, var han hoppades att Max skulle sitta och låtsas som att han inte hade hört samtalet som pågått ute i bardelen av byggnaden.

Austin slöt sig snart upp vid dem och även han blev arg över Meghans besök. ”What the fuck are you doing here? I seem to recall that a certain blonde are banned from ever setting a foot within these walls.” Marion drog en hand genom håret utan att släppa blicken från Meghan. Hon ville bara ge henne en rak höger och sedan dra henne ut från klubbhuset, dra henne i det blonda, äckliga håret. Hon fick ta ett djupt andetag för att behärska sig.
"Im, I'm sorry. I really am. I really messed up everything and I regret everything I've done to you." Marion fnös, hon visste inte om hon skulle tro hennes ursäkt. Hon visste hur Meghan var och det skulle inte förvåna henne om hon var här för att förstöra för dem igen och försöka få tillbaka Austin.
"Why are you here?" Marion orkade inte höra på hennes ursäkter.
"I have some news about the Russians. " Marion himlade med ögonen. Jo, visst. Nu skulle hon försöka vinna deras förtroende.
"I heard Simon talking to Dimitri on the phone yesterday." Var hon fortfarande tillsammans med Simon? Detta kanske var ett av Dimitris verk? Lura in sig i klubben för att få en massa information.
"Oh please!" sa Marion spydigt och ställde sig upp."
"Can't you get the hell off the club and leave us alone?" Marion började bli riktigt irriterad nu. "Can't you understand." Marion la sina händer mot bordskivan och lutade sig över bordet mot Meghan. "No one wants you here." fräste hon. "So, leave!" hon kokade av ilska.

"This is important." Meghan darrade på rösten.
"Okey, fine. fine." Marion satte sig ner på stolen igen med armarna i kors över bröstet. "Tell us, the big lie. That you are sorry and that you want our forgivness so that you can come back to the club again and make our lives a hell again." Marion gav Austin en snabb blick innan hon kollade på Meghan med en blick med avsky.
"Okey." Marion såg hur Meghan tog ett djupt andetag och hon kunde inte undgå att se skräcken som vilade i hennes ögon. Kanske var hon verkligen här för att berätta vad Simon och Dimitri hade pratat om. Hon kanske inte alls var här för att förstöra mellan henne och Austin, utan här för att rädda dem?
"I heard Simon talk on the phone yesterday, at the toilet. He sounded very upset, so I stood outside the door to listen. He said something about that they would wait to visit you." hon tog ett djupt andetag. "The Russians have found a new place now. They are located outside of Stockton, in a disused factory. You know the big abandoned building on the right side when leaving Stockton to go north. I think they're planning something. And you are in danger. Especially you.. and Marion." Marion kunde inte undgå att se den kärleksfulla blicken som Meghan gav Austin när han sa att han var i fara och bilden på dem tillsammans dök i hennes minne och fick det att hugga till inom henne. "I .. i must go now before Simon realize that im here." hon ställde sig upp och styrde sedan sina steg mot dörren.

Bara tanken på att ryssarna skulle kunna vara i närheten var oroväckande, speciellt med tanke på historian som Marion delade tillsammans med dem. Grim Reapers hade lyckats hålla dem något sånär på avstånd med de lurendrejerierna som de hade kommit undan med. Tydligen skulle det krävas mera än små fulingar för att hålla dem undan. Austin drog sin tumme längs med underläppen medan en bekymrad rynka bildades i hans panna. Vad skulle de göra nu? Sista utvägen var att storma varuhallen med gevären i högsta hugg, eftersom det skulle resultera i mera blod än vad han var villig att spilla. Han ville definitivt inte ge över de affärer Grim Reapers hade, även om han sakta men säkert försökte få bort de mest olagliga affärerna för gott. En del av männen skulle inte gilla det, med tanke på hur stor dragningskraft pengar kunde ha. Ljudet av Marions röst väckte Austin från sina grubblande tankar. Han tog emot den rykande kaffekoppen som Marion räckte över åt honom och gav henne ett litet leende.
"Good morning handsome." Han tog emot kyssen och besvarade hennes morgonhälsning före han smakade av kaffet. Eftersom han inte ville oroa henne på något vis försökte han hålla god min, vilket visade sig inte behövde vara länge i och med att Moe schasade iväg henne innan han själv hann göra det.
”We need to handle this before they do something. Before they do something to her.” Austin talade lågmält och nickade in mot Marion. “She can’t find out how close they really are.” Han stängde tyst dörren till balkongen och vände sig återigen mot Moe. Det var då det slog honom.
”Let’s bait them. Lure them out from the warehouse, or not, and then blow it up.” Bara tanken på en suverän explosion gjorde honom exalterad. “Charlie is good with the explosives, lucky for us he’s back.” En slags barnslig längtan och glädje lyste I bade Austin och Moes ögon.

Efter att ha gått igenom hur de skulle kunna spränga hallen utan att spränga heller området steg de in i den tomma lägenheten. Där inne var det knäpptyst och ingen Marion sågs till. Därför antog han att hon var nere vid klubbhuset.
”Go down to the shop and tell Charlie to come by the clubhouse once his shift is over.” Han gav Moe en klapp på axeln och skickade ner honom för trapporna. Själv hämtade han en svart t-skjorta att sätta på sig, och på vägen ut snappade han till sig sin läderjacka. Ute på parkeringen var det inte mycket liv, men inuti garaget hörde man rockig musik som ekade mellan väggarna, ljudet av metalldelar som slogs mot varandra samt män som vrålade åt varandra för att höras över allt oljud. Själv styrde han sina steg mot klubbhuset för att söka rätt på Max, samt Marion.  Han tyckte inte om tanken på att Marion gick ensam nu när ryssarna var så pass nära. När han steg in i klbbhuset möttes han av en syn han allra minst skulle ha anat. Dmitri skulle han inte ha varit helt förvånad över att se. Där vid ett bord, mittemot Marion, satt Meghan. Kvinnan som hade lurat honom, varit otrogen mot honom och nästan krossat hans hjärta. Ett ögonbryn höjdes i förvåning.
”What the fuck are you doing here? I seem to recall that a certain blonde are banned from ever setting a foot within these walls.” Han rörde inte en min, han tog inte ens ett steg framåt. Han bara stod där och såg kallt på Meghan. Detta var en distraktion han definitivt inte behövde just nu.

Ett leende spred sig på Marions läppar när hon hörde ytterdörren till lägenheten öppnas och sedan stängas. Austin hade nappat på hennes erbjudande och äntligen skulle hon få vara ensam med honom igen. Men ändå kunde hon inte undgå att känna ett sting av oro. Tänk om det var Charlie? Hon vågade inte vända sig om och se vem det kunde vara. När hon sedan hörde den bekanta mansrösten slappnade hon av.
”How come we always meet in the shower...?” hon vände sig om för att det vackra ansiktet som fick hennes hjärta att bulta. Marion fortsatte le.
”Well, thats because this is the only place where we can be alone.” det var sant. Vart dem än befanns sig så dök det alltid upp någon och störde dem, var det inte Max så var det någon annan i klubben. Här kunde de i alla fall vara för sig själva.
Marion lät händerna vila på Austins bringa medan hon kollade in i de blåa ögonen.
”I love you.” sa hon sedan och kysste de underbara läpparna, som gjorde hela hennes kropp alldeles varm. Marion hade en känsla av att det alltid skulle vara dem nu. Ingenting skulle kunna sära på dem igen. De hade varit med om så många motgånger men hade hela tiden hittat tillbaka till varandra på ett eller annat sätt. Även ifall vägen hit hade varit ett rent helvete. Hon tänkte ofta tillbaka till den tiden då hon hade fått reda på att hon var gravid. Hur hade deras liv sett ut om hon hade berättat för honom direkt? Hade de levt lyckliga tillsammans med deras barn? Eller hade det gjort så att de hade splittrats igen? Inte dag gick utan att hon saknade det lilla livet som hade börjat växa inom henne, även ifall det var så tidigt så hade hon redan börjat älska barnet. Men hur skulle livet på en motorcykelklubb för ett barn se ut? Hon trängde bort tankarna och återvände till nuet. Det var alldeles för tidigt för att börja tänka på barn.

Hennes kropp hungrade efter hans beröringar. Och hon fattar inte hur hon kunde överleva utan hans beröringar under den tiden de inte var tillsammans. Han hade blivit som en drog för henne och det hade börjat igår. När dem hade återförenats med varandra.
"I want this moment to be forever." viskade hon fram mellan de passionerade kyssarna. När hon var i Austins famn kändes det som om det inte fanns några problem utanför huset väggar. Men problemen var nu värre än någonsin, både för klubben och dem själva. De visste aldrig när Dimitri skulle slå till och varenda dag gick hon runt och oroade sig över att få ett samtal av Dimitri som ville ha mer information om klubben.
Marion sköt åter igen bort tankarna om världen utanför och tryckte sedan sin hungriga kropp mot Austins samtidigt som hon drog fingrarna genom Austins hår.

 

Austin nickade, en aning överraskad men han var glatt överraskad. Klubben skulle må bra av att ha Charlie tillbaka vid bordet.
”I’ll bring it up at the table today.” Charlie nickade tacksamt och klappade Austin på axeln. Han mötte Max’s godkännande blick. Man kunde i princip säga att Max var ängeln som satt på hans högra axel, han var ängeln som viskade de dömande orden eller gav de goda råden. Det var därför inte konstigt att han var Austins VP, vice president. De tyckte båda väldigt mycket om Charlie och hade båda två varit väldigt besvikna när Charlie hade valt att leva livet på vägen istället för i klubben. Nu när han var tillbaka skulle de förmodligen kunna få en bättre överhand på Dimitri. Charlie var inte bara en hård man med ett vackert yttre, han var listig och en jäkligt bra man att ha vid sin sida när det hettade till. De hade växt upp tillsammans, lärt sig att hantera en motorcykel tillsammans och träffat sina första tonårskärlekar på samma plats. Hade det inte varit för att Charlie hade valt vägen före klubben hade han troligen blivit hans VP när han hade fått stiga till tronen som ledare över Grim Reapers.

Allas blickar vändes mot dörren när den slog upp och en Marion med rufsigt hår steg in i klubbhuset. Bakom sig hörde han Moes lågmälda och undertrycka skratt och ett leende spred sig på hans läppar. Det var hans old lady det. Ett ögonbryn sköts upp en aning när han såg de allvarliga blickarna hon riktade mot Charlie. Inget flirtande där minsann. Det var nästan så att Charlie lyfte händerna som för att ge upp och backa undan, bara nästan.
”Austin, you know where to find me.” Ett lystet leende ryckte i hans mungipor när han såg efter henne när hon gick upp för trapporna.
”That is one fiesty lady you have there.” Hörde han Charlie mumla.
”That I do... And her parents are sitting at the bar.” Han skrattade till, ställde sig upp och klappade Charlie på axeln med en blick som sa ‘lycka till’. Han kunde se att varken Moe eller Carol tyckte om det Charlie sa och det roade honom något oerhört. Innan han gick knde han se hur Charlie försökte sig på ett oskyldigt uttryck. Så utan att säga någonting mera följde han Marions fotsteg uppför trapporna och in i hennes lägenhet. Från badrummet hörde han vattnet som rann och det lystna leende lekte återigen över hans läppar när han tog av sig sina kläder och gick till badrummet med tysta steg. Från dörren kunde han se hennes bara ryggtavla och vattnet som rann ner över henne. Försiktigt slöt han upp bakom henne och kysste hennes axel.
”How come we always meet in the shower...?” Mumlade han. Inte för att han klagade. Definitivt inte.

 

Marion kollade på de två männen. 
”If I were a girl, I sure as hell wouldn’t give up the opportunity to sleep with that piece of manmeat. Hell I could probably do it even if I weren’t a girl.” Moes ord fick dem båda att brista ut i ett hysteriskt skratt. Marion rörde inte en min, själv tyckte hon inte alls att det var kul. De betedde sig som två småbarn. En djup suck slank ur henne och snart hade de två männen lugnat ner sig. 
”That’s Charlie alright... I’ll talk to Charlie and make sure he doesn’t try to sleep with you again. Unless you want to.” Marion gav honom en sur blick.
”Are you crazy?” Hon tystnade när Austin gav henne en kyss på kinden. Hon kunde inte vara arg på honom, han var ju inte boven i det hela. Men hon gillade inte att han och Moe skrattade åt henne. ”I’ll get dressed and head down to the clubhouse and talk to Charlie. Go back and get dressed.” fortsatte Austin och när han sedan böjde sig fram för att viska att hon inte skulle byta om kunde hon inte undgå att le. 
Hon stannade kvar i köket efter de hade lämnat lägenheten. Hon hällde upp lite kaffe i en kopp och drack några klunkar av den varma drycken. Marion kollade ner på sina kläder, hon var fortfarande klädd i den ljusgula pyjamasen och håret stod åt alla håll. Hon var verkligen inte sugen på att gå klädd så här resten av dagen. Hon lät den tomma kaffekoppen stå kvar och lämnade sedan lägenheten.

Alla satt inne i klubbhuset och hennes mamma och Max gav henne frågande blickar när hon steg in. Austin och Charlie satt vid ett av bordet. Charlie log roat mot henne när hon gick fram till dem. 
”Im gonna get a shower now, so i hope that i can be alone.” hon kollade hela tiden på Charlie när hon talade. Hon strök sedan en hand över Austin’s hjässa innan hon styrde stege mot lägenheten. Innan hon försvann uppför trappan vände hon sig om och kollade på Austin.
”Austin, you know where to find me.” sa hon med ett lite flörtigt uttal, utan att bry som om att Max och Carol hörde. När hon öppnade dörren till lägenheten var hon rädd för att Charlie hade rört om lägenheten och ställt in sina saker. Men allt var i sin ordning. Han hade till och med slängt de handdukar han använt i tvättkorgen.  Det enda som inte var som förut för hans stora bag som stod innanför ytterdörren. 
Hon låste inte dörren till badrummet ifall du Austin skulle nappa på hennes erbjudande och hon hade en känsla av att Charlie inte skulle våga sig upp hit när han visste att hon var här. Hon var ju som sagt Austin old lady nu och då vågade ingen säga emot. Det var ett under att Moe hade vågat bli tillsammans med henne när han visste att hon och Austin fortfarande hade känslor för varandra. 
Vattnet var varmt och skönt. Hon stod där med slutna ögon och tänkte på kvällen innan. Ett leende spred sig på hennes läppar. Lyckan var enorm, lyckan över att hon och Austin äntligen hade hittat tillbaka till varandra. De hade varit med om så mycket tillsammans. Både bra och dåliga saker, men det var mer av det sistnämnda och hon kände på sig att problemet inte var över. Men de hade nu löst ett problem, nu kunde de äntligen vara tillsammans igen. Fast det skulle inte förvåna henne ifall Meghan dök upp igen i ett försök att göra Marions liv till ett helvete och även ta Austin ifrån henne. 

 

"Well, i think i should go now." hon backade bakåt tills hennes rygg slog i ytterdörren.
"You can stay if you want." hon hörde på tonen på hans röst att han var ute efter något. Mannen tog några steg mot henne med ett flörtigt leende på läpparna. "I wont tell anyone."
"Eh.." fick hon ur sig. Hon greppade tag om handtaget och skyndade sig sedan ut. Hon sprang nedför trappen, rädd för att Charlie skulle följa efter henne. Nere i klubbhuset satt Carol och Max och de kollade frågande upp på henne när hon småsprang genom baren och ut ur klubbhuset. Hon saktade inte av farten fören hon var framme vid Austins dörr.
Snabbt öppnade hon dörren och stängde den sedan efter sig med en smäll. Hon lutade sig mot ytterdörren och andades ut, helt ovetandes om att Austin och Moe satt i köket. När hon sedan fick syn på dem hoppade hon till av rädsla.
"Oh shit." gav hon sedan ifrån sig.

Marion suckade och satte sig vid köksön.
"I have just been through something terrible." hon drog handen genom håret och kollade på de båda männen. "I went into my apartment and there was a naked man with ... with a big .." hon viftade med armarna. "Yeah, you know. I saw him naked, all of him." Hon hade i princip sett allt på den mannen, fram, bak. Egentligen var det hon inte såg fult, utan kanske en fröjd för ögat. Hon skakade undan tanken.
"Charlie is back." Åter igen drog hon handen genom det tjorviga håret. Hon var fortfarande klädd i hennes pyjamas och hennes hår stod åt alla håll.
"And he also ask me to stay and.. i think he wanted to have sex with me." hon vandrade med blicken mellan Moe och Austin för att se deras reaktion till det hon berättade. Men hon hade en känsla av att dem bara skulle tycka hon va fjantig och skratta åt det hon sa.
"So he moves back to the apartment now?" Tanken på att flytta ut från den lilla lägenheten var inte så lockande. Hon trivdes i den lägenheten och hade varit hennes trygga hem till och från. Vart skulle hon annars ta vägen? Lägenheten inne i staden ville hon inte tillbaka till, där kände hon sig inte alls säker. Hon kunde alltid flytta in hos Austin? 

Natten som Austin och Marion hade spenderat tillsammans hade, med brist på ord, varit speciell. Så därför var det inget under att han hade somnat så pass fort och djupt som han hade gjort, efter det att maten hade blivit uppäten. För första gången på väldigt länge sov Austin som en bebis. Inga drömmar som störde hans nattsömn, inte heller någon paranoid känsla av att någon skulle stå vid hans säng med en pistol riktad mot hans huvud. Att vara en så gott som efterlyst man gjorde att man inte sov så sött. Kanske hade det någonting med känslan av Marions varma kropp mot sin egen som gjorde att han kände sig... trygg nog att få sova ut. Vad det än var så klagade han absolut inte.

Morgonen efter vaknade han av att det bankade på hans ytterdörr. Ett irriterat stön slank ur honom när han satte sig spikrakt upp i sängen. I ögonvrån lade han märke till en pappersbit som låg bredvid honom på den plats Marion borde ha legat på. För en sekund sjönk hans hopp och tanken på att Marion hade lämnat honom igen dök upp i hans huvud. Yrvaket och en aning nervöst ögnade han igenom lappen, kände en våg av lättnad skölja över honom innan han kravlade sig upp ur sängen och drog på sig ett par jeans för att sedan gå och öppna dörren.
”Don’t break my door, you idiots!” Hojtade han irriterat, sådär passligt irriterad som man blev när någon väckte en. Han öppnade dörren för se den största idioten av dem alla stå där med det mest idiotiska flinet någon kunde åstadkomma. Moe.
”So, ladycompany huh?” Moe skrattade retsamt och klappade honom på axeln, likt en stolt far. Moe sniffade i luften och hans min blev en aning besviket. ”No coffee?” Austin gav ifrån sig ett ljud som var en blandning av ett skratt och ett fnys.
”I didn’t really have time to put it on since you almost tried to kick down my door, just to acknowledge that Marion spent the night here.” Han nickade åt Moe som för att visa honom in i lägenheten innan han själv styrde sina steg mot köket för att lägga på kaffet. Han drog en hand genom sitt rufsiga hår och satte sig ner vid köksön för att tända en cigarett. Det var någonting speciellt med dagens första cigarett, solens strålar som sken in genom fönstret och doften av nybryggt kaffe. Det var få saker som slog det. Det fanns en definitiv sak som trumfade den känslan utan tvekan, och det var givetvis känslan av frihet när man sätter sig på motorcykeln och kör iväg. Moe hällde upp två koppar kaffe åt dem båda och gav den ena åt honom och satte sig ner vid köksbordet.
”Did you know that Charlie’s back in town?” Mumlade Moe med en cigarett i mungipan medan han försökte tända på den. Austin nickade, drog in ett bloss och andades sakta ut.
”Yeah... Wonder if he’s staying or not this time.” Mumlade han eftertänksamt innan det slog honom. ”Oh shit! Marion is over there right now.” Han tittade på Moe med stora ögon innan de båda två brast ut i skratt. Bara tanken på vad Charlie tänkte när han steg in i hans förändrade lägenhet fick dem att kikna av skratt. Austin visste inte hur det såg ut nu, men förra gången han hade sett lägenheten hade den varit väldigt... rosa.

 

"And I love you." För en stund stod tiden stilla. Det var bara Austin och Marion som existerade inuti en bubbla av återfunnen kärlek. Leendet som hade satt sig på hans läppar verkade vara som fast svetsat, inte ens under deras passionerade kyss lyckades han få bort leendet helt och hållet. Precis som Marions fingrar flätade in sig i hans mörka rufsiga hår, flätade han in sina fingrar i hennes hårsvall. Ett uppgivet stön slank över hans läppar när Marion plötsligt försvann ur hans grepp och han såg hur hon dolde sina ljuva kurvor under en av hans t-skjortor och svassade ut ur sovrummet. Givetvis var han tvungen att följa henne med blicken när hon gick ut genom dörröppningen. Med en suck och ett leende på läpparna föll han tillbaka med huvudet på kudden och drog en hand genom sitt redan rufsiga hår. Han rullade till sina sida om sängen och sträckte sig efter telefonen för att se om någonting hade hänt under de... fyra timmarna som hade gått? Sedan när hade klockan blivit så mycket? Han skakade roat på huvudet och satte undan telefonen efter att ha insett att ingenting hade skett. Vilket var skönt för omväxlingens skull.

Från köket kunde han höra fräsandet av någonting som stektes, hur Marion slamrade med tallrikar och glas. Inte alltför länge efteråt kunde han höra hennes lätta fotsteg närma sig sovrummet och så uppenbarade hon sig i dörröppningen igen. Lika vacker som när hon hade gått därifrån, om inte vackrare nu när hon hade med sig mat. När doften av stekt ägg och bacon nådde honom vaknade även hans mataptit till liv och magen började morra dovt.
"I hope you're hungry." Han tog en baconstrimla från en av tallrikarna och han knappt tugga innan han svalde. ”Well I’m hungry something...” Han log finurligt och kysste Marions ljusrosa läppar. Han sträckte sig efter det andra juiceglaset och smakade av den svala apelsinjuicen när ljudet av motorcykel skar genom nattens tystnad. Det var ingenting ovanligt att någonting tog sig en nattlig ridtur genom staden. Det gjorde hansjälv nu som då, när han behövde rensa tankarna. Det som däremot inte var lika vanligt var att en motorcykel stannade utanför klubben den här tiden på dygnet.
”Hold on.” Han placerade en lätt kyss på Marions kind innan han kravlade sig upp ur sängen och gick fram till sovrumsfönstret, vilket vätte mot klubben. Han fick inte någon tydligt glimt av vem föraren var men hojen var väldigt bekant. ”Charlie’s back in town.” mumlade han följt av ett tyst skratt innan han kröp ner i sängen igen.
”He can wait ’til tomorrow. Right now I only have time for you and this delicious food.” Utan att säga mera började han äta av äggen, på ett inte så smickrande vis. Sedan när hade en man som Austin Haynes någonsin ätit fint och propert?

”I want you... No I need you, by my side and not as any actress." orden gjorde henne alldeles varm. "I want you to be my old lady... again.” hon skrattade till och nickade sedan. Hon ville inget annat. Hon granskade Austins ansikte, alla hans vackra drag, ögonen som såg på henne på det sättet som han hade gjort när de hade det som bäst. Han var äntligen tillbaka hos henne igen.
”I love you, Marion Wendell, and I’ve been an idiot to even try to deny it.” hon tappade nästan andan och hon kände lyckan bubbla inom henne. Han älskade henne, han hade alltid gjort det. Ett kärleksfullt leende spred sig över hennes läppar.
"And I love you." hon hade längtat efter att få säga dem orden till Austin igen och nu hade hon äntligen fått göra det.
Marion besvarade kyssen. Hennes händer gömde sig i hans svarta hår medan de kysstes passionerat.
Magens kurrade störde henne i den underbara stunden. Med ett leende på läpparna kollade hon upp på Austin.
"Im hungry." hon klev upp från sängen och drog på sig en av Austins t-shirtar och lämnade sedan sovrummet. Hon sneglade på klockan som hängde på väggen i köket, visarna visade 03.47. Hur länge hade dem egenligen hållt på? Klockan hade inte ens varit 11 på kvällen när hon hade bestämt sig för att sova över hos Austin. Ett litet skratt slank ur sig innan hon började rota i kylskåpet efter något ätbart.

Snart hade hon stekt ihop lite ägg och bacon och sedan brett några smörgåsar. Hon balanserade två tallrikar och två glas med apelsin juice på en liten bricka.
"I hope you're hungry." hon satte ner brickan mellan henne och Austin i sängen och log sedan mot honom. För bara några timmar var hon hjärtekrossad och rädd att hon aldrig mer skulle få kyssa hans läppar. Men nu satt hon här, i hans sovrum och hade fått göra mycket mer än bara kyssa hans läppar. Hon log vid tanken och drack några klunkar av apelsinjuicen.

Austin kunde inte minnas när han senast hade känt sig så... upplyft. Marions läppar som mötte hans i en perfekt harmoni var precis vad hans själ behövde. Han behövde Marion, inte bara hennes läppar och ljuva kropp. Han behövde henne vid sin sida och hennes villkorslösa kärlek, han behövde det för att ta sig igenom vad som komma skall. Det var någonting han insåg, när han nu låg och såg djupt in i Marions bottenlösa ögon och njöt av hennes fjäderlätta beröring mot sin kind. Precis som Marion sade så var han lycklig, han var bara så lycklig i den stunden. Nu när de låg där och såg ömt på varandra kunde han inte förstå varför han någonsin hade sagt nej åt henne. Kanske hade det varit rädsla för att bli sårad och ännu en gång bli lämnad. Okej, om sanningen skulle fram så var det i grund och botten precis det som var orsaken. Han var fortfarande innerst inne rädd för att bli sårad och lämnad, men han kunde inte längre förneka sanningen att han inte ville någonting annat än att spendera sitt liv med denna kvinna.
"So this, what happens now?" Det var bara ett problem till hans inre upplysning... Han var tvungen att säga det högt. "I mean, this is more than just a one night stand?" Han studerade hennes ögon under tystnad för en stund och lyfte sin hand för att smeka bort en hårslinga från hennes ansikte.
”I...” Austin Haynes var minsann ingen kärleksfull talare. ”I want you... No I need you, by my side and not as any actress. I want you to be my old lady... again.” Ja, old lady var vad de kallade de kvinnor som var männens riktiga kärlek och inte de flickorna som flirtade hej vilt I baren. Han tog ett djupt andetag, svalde och slöt ögonen för en sekund innan han återigen mötte hennes blick.
”I love you, Marion Wendell, and I’ve been an idiot to even try to deny it.” Det kändes som att en enorm vikt hade lyfts bort från hans lungor och han kunde äntligen andas. Nu var allt ute i det öppna, bortsett från det faktum att han var livrädd. Ryska vapengalningar med siktet riktat mot honom var mera som ett irritationsmoment jämfört med den rädsla han kände inför den skada Marion kunde orsaka honom. Innan några mera ord blev yttrade lutade han sig in, tog hennes haka mellan sin tumme och pekfinger och placerade en kärleksfylld kyss på hennes mjuka läppar.

 

Austin var inte förvånad över hur chockerad Marion såg ut att vara över hans erbjudande. Han hade inte visat några tecken på att han skulle vilja ha någonting mera med henne på väldigt länge. Det hade endast skett när risken att Dimitri fanns i närheten, och då hade han låtsats samtidigt som han inte hade låtsats över huvud taget. Så, tekniskt sett hade han aldrig låtsats men Marion hade trott att allt bara varit skådespeleri. Vilket det också var. Inte undra över att han var stressad. Austin såg hur den chockerade blicken i hennes ögon försvann och ersattes av en blick som sa allt, innan hon ens hade yttrat de fyra orden som fick hans hjärta att sjunka.
"I can't do this." Och så var hon borta. Det enda som hördes var hennes fotsteg när hon rusade nerför trapporna. Han suckade tungt och sjönk djupare ner i badkaret. Det var ett vågat drag, och han hade misslyckats. Han slö ögonen och förbannade sig själv över sin egen idioti. Han kunde följa efter henne, men det skulle bara förvärra saken nu när hon hade varit den som nekat honom en stund tillsammans i badkaret.

Austin hade varit så djupt försjunken i sina tankar att han inte hörde de annalkande stegen. Det var först när en nervös röst hördes som han öppnade ögonen och tittade lite förvirrat på Marion samtidigt som hennes pyjamasbyxor föll till golvet. Hon kom tillbaka. Bara det fick honom att le. Han följde hungrigt hennes varje rörelse med blicken, när hon klädde av sig framför honom. Det var ingenting han inte hade sett förut, men ändå var det nästan som första gången han såg henne naken. Lika berusande. Han flyttade sig högre upp i en rakare sittande ställning, för att ge henne mera utrymme.
"Okey.. this is weird." Han skrockade mjukt och smekte ömt hennes lena vad. Mjukt tog han tag i hennes fot och började varsamt massera den, efter det att han hade placerat en fjäderlätt kyss på sidan av foten.
”I’m glad you came back.” Han mötte stadigt hennes blick och log sitt sneda leende. ”There’s no need to be nervous...” Hans händer sökte sig vidare upp över hennes vad. ”I can see it in your eyes.” 

”I didn’t think you'd take me up on my offer...” hon kunde inte släppa blicken från honom. Där han satt han, bara någon meter ifrån henne, naken i ett badkar. Hennes kropp hungrade efter hans beröringar och hjärtat dunkande snabbt. ”Care to join me?” orden fick henne att tappa andan. Drev han med henne eller menade han det?
Hon fortsatte kolla på honom helt mållös efter det han just hade frågat henne. Hon greps nästan av panik. Här satt han, mannen som hon älskade, mannen som hon hade trånat efter så länge nu, men ändå kunde hon inte gå med på hans erbjudande. Hon var rädd, rädd för att ännu än gång bli sårad. Rädd för att detta bara var en engångsak och att nästa skulle vara som dem innan. Att de undvek varandra och var endast vid varandra när de trodde att Dimitris män kunde se.
"I can't do this." hon gav honom en sista blick innan hon rusade ut ur lägenheten. Väl ute stannade hon upp. Vad höll hon på med egentligen? Nu hade hon ju världens chans att återförenas med mannen i hennes liv, men istället springer hon därifrån.
Hon vandrar av och an på parkeringen, hon sneglar då och då upp på Austins lägenhet.
"What the fuck." svär hon för sig själv innan hon åter igen går in i byggnaden där Austin har sin lägenhet.

Med en tveksam hand öppnar hon dörren till badrummet och ser att han fortfarande ligger kvar i badet, vilket var precis vad hon ville. Hon stänger igen badrumsdörren och går fram till Austin.
"Okey." säger hon med en nervös röst innan hon låter pyjamas byxorna falla till golvet, lika så hennes tröja.
Det var säkert så här Ally kände sig, i filme The Notebook, när hon och Noah befann sig i det gamla huset. Utblottad. Även ifall Austin hade sett henne naken förut så var hon riktigt nervös. Med skakiga händer tog hon av sig underkläderna.
Nervöst klev hon ner i badkaren och sjönk sedan ner mittemot Austin och gav honom en nervös blick.
"Okey.. this is weird." ett leende spred sig på hennes läppar innan hon sjunker längre ner i vattnet så hennes nakna kropp försvinner under vattenytan.

 

Austin drog handen över ansiktet samtidigt som en tyst suck slank ur honom.
”We’re going to burn the bridge to the Mexicans if we do this.” Återigen spred sig Maxs skotska stämma genom rummet. Austin nickade. Han visste mycket väl om vad detta skulle orsaka klubben. Som hans mamma så klyschigt hade sagt åt honom när han var yngre, efter regn kommer solsken. Det må vara sant men först var man tvungen att ta sig igenom stormen som närmade sig.
”I just want to say... Finally some hands on action!” Det var Moe som öppnade sin käft och lät det pillemariska leendet sprida sig över hans läppar. En del av männen hojtade instämmande och höjde sina flaskor. Austin kvävde ett skratt och höjde bara ett varnande ögonbryn, fast skrattet speglades i hans isblå ögon. Om så bara för några sekunder.
”Hey.” Rösten hörde inte hemma hos de dova basrösterna som befann sig i det rummet. Han vände sig om och såg Marion sitta vid bardisken.
"Sorry for that I have put all of you in danger. I know that this is all my fault." Austin såg Max sträcka ut sin hande för att röra vid Marions arm och Austin själv drog återigen en hand över sitt ansikte.
”How many times do I have to tell you? It’s not your fault that Dimitri is a psycho.” Muttrade han.
“Meeting’s over… Go home. Stay here. I don’t give a damn.” Han drämde sin tomma ölflaska i bordet. Eftersom han i detta möte hade haft någon klubba så fick en flaska duga. Männen lommade i sakta mak iväg, förutom Moe och TJ som såklart stannade för att spela biljard.
”Good night, love.” Max kysste Marions hjässa innan även han lommade iväg. Så var dem ensamma. Igen. Han var själv på väg mot dörren, men stannade snart upp.
”Look. Dimitri might still be around... If you want to, you can sleep at my place tonight.” Kanske var det alkoholen som talade, vad det än berodde på så hade han nu sagt det. Om hon ville komma så fick hon, han tänkte då inte vänta för att se vad hon beslöt sig för att göra.

Austin kom på sig själv att hålla utkik över parkeringen när han korsade den med långa steg. Mötet med Dimitri hade skett under vapenvila, men det betydde inte att vapenvilan skulle fortsätta efteråt. Först när han var inne i lägenheten slutade han se sig över axeln. Bortsett från den snabba titten ut genom fönstret förstås. Dörren till lägenheten hade han lämnat på glänt, ifall att Marion bestämde sig för att stanna hos honom över natten. Han sparkade av sig sina kängor och hängde upp läderjackan innan han steg in i badrummet, och öppnade vattenkranen för att låta vattnet rinna i handfatet. Nya tider, nya utmaningar. Ja, det var väl så det var. Alla vill ha mera, och alla skulle ta det till vilket pris som helst. Han kupade sina händer under vattenstrålen och kastade vattnet i sitt ansikte. Därefter placerade han sina händer på var sida om det vita porslinshandfatet och stirrade på vattenkranen. Om allt gick så som ryssarna förväntade sig, så skulle de vinna och mexikanarna skulle ta livet av Grim Reapers. Om allt gick som de själva ville så skulle ryssarna förintas, mexikanarna skulle försöka ta livet av Grim Reapers och misslyckas. Hans blick gled över till badkaret i andra änden av badrummet. Vanligtvis badade han inte, det passade inte honom helt enkelt, men i den stunden var det nästan så att badkaret skrek åt honom att stiga i. Så han gick fram till badkaret och vred på kranen för att fylla upp det med skållande hett vatten.