Paper trails - Darkside

För första gången på länge hade Austin kommit på en plan som han verkligen trodde skulle fungera, det berodde förstås mestadels på att han inte hade haft något tillfälle att komma på en plan på väldigt länge. Synen av Marions tårfyllda och rödsprängda ögon drog ner hans iver en aning, men den påverkade fortfarande inte honom lika mycket som det skulle ha gjort tidigare. Han kände sig fortfarande förrådd och besviken, han hade aldrig trott att Marion var den som en dag skulle förråda honom. Det var ett svek som skulle etsa sig fast i honom. Hur mycket han ville få det att försvinna. Det var där whiskeyn kom in bilden. Alltid en trogen vän, i vått och torrt. Austins blick följde efter Marion när hon försvann in i köket och han lät en suck falla över hans läppar. Så det skulle vara en sådan stund. Där hon antingen sprang iväg från honom eller pratade på så pass mycket att han inte skulle få en chans att berätta om sin plan.

Så fort han steg in i köket och lutade sig mot dörrkarmen förstod han att det skulle bli det andra alternativet.
"So, why did you come back?" Han hann endast öppna munnen för att svara innan hon fortsatte.  "For I do not suppose you came back because you want to be with me again." Såklart var hon tvungen att gå rakt på sak och självklart ta förutfattade slutsatser. Han korsade armarna över bröstkorgen och betraktade henne samtidigt som han lyssnade till henne slutsatser samt förklaringar till sina slutsatser. Varje gång hon tog en andningspaus öppnade han munnen och varje gång fortsatte hon prata. Kvinnfolk. Höll aldrig munnen stängd. Hon hade ställt honom vad? Två frågor? Och inte en gång hade hon stannat upp tillräcklgit länge för att låta honom svara.
"Maybe it's best if I go back to England and never come back. I can change identity if needed. And then we never see each other anymore. Then we can live our own lives without hurting each other." Han anade att hon kom på allt det här efterhand men hon förvånade honom faktiskt, om ingen annan plan fungerade så hade hon ett bra alternativ där. Han slog bort dom tankarna och suckade tungt.
”Don’t you ever just shut up?” Han höjde ett av sina mörka ögonbryn och ställde sig upprätt igen, utan att släppa blicken från Marion. ”You women should really just... breath and I don’t know maybe  wait to get some answers to your bloody questions!” Han kom sig själv med att låta irriterad, men det var precis vad han var. Irriterad. Besviken. Arg. Ivrig över att äntligen få chansen att störta Dimitris makt.
”Before you start packing your suitcase and hops on a train to jolly good England I would like to tell you why the hell I came back. I have a plan.” Ett litet leende skymtade i hans mungipor när han tänkte på den plan han hade tänkt ut.
“Dimitri wants you to give him the info about Grim Reapers, right? We’ll give him what he wants.” Han tog ett andetag innan han fortsatte berätta om sin plan. ” You give him the info he wants, we keep up the act of a loving couple to the public and finally we’ll take him down. You see, the info you give him isn’t quite true… It’ll just sound good enough for him to make a move, and when he does we’ll be ready.” Han kunde inte ta tillbaka det faktum att han hade sagt att han älskade henne, han kunde inte heller säga att det var en lögn. Men det betydde inte att han var tvungen att bilda ett förhållande med henne - på riktigt - för att få den här planen att fungera. Så länge dem såg äkta ut utåt sett så skulle det fungera.

 

I want out - Young Guns

Austin varken ryckte till eller blinkade när brickan Marion hade hållit i sina händer föll till marken med ett krasch. Han var för fokuserad för att se skulden och rädslan växa i hennes rådjursögon.
"I did it to save your life, club life, my life… I had no choice." Austin ville fnysa. “Inget val”. Alla hade ett val. Alla gjorde sina val. Marion hade gjort sitt val, tydligen ett val som i slutändan skulle rädda hennes eget skinn. Vid första anblicken skulle man aldrig tro någonting ont om Marion Wendell. Hon med dem mörka rådjursögonen, det silkeslena håret och smittsamma leendet som kunde lysa upp ett helt rum. Men utseendet sa inte allt, det sa inget i närheten av sanningen.
"Everything is Dimitris fault, he threatened to kill everyone around me if I did not do as he said." Han hajade till en aning. Dimitri? Under den senaste tiden hade det varit väldigt tyst på Ryss-fronten, så det borde inte egentligen förvåna honom att Dimitris namn dök upp just nu eller i det sammanhang som det dök upp. Han var en manipulativ jävel och visste precis i vilka trådar han skulle dra i. Marions tårar berörde inte honom. Kanske hade han efter alla dessa år blivit immun mot hennes tårar, eller också berodde det på den situation dem befann sig i. En situation där han kände sig förrådd och lurad. Han orkade inte med detta spel längre. Han ville bort därifrån. Lämna detta bakom sig och återgå till det vanliga. Men innan han kunde återgå till dett normala så var han tvungen att göra sig av med Dimitri som flåsade honom i nacken likt en rabiat hund.

"Dimitri wanted me to fool you that we were together again, so I could give him secret information about the club. If I would not do as he said he would kill everyone in the club, you, my mom, my dad." Det fick hans tankar att genast vandra över till de känslor dem hade uttryck för varandra bara några timmar tidigare. Hade allt det bara varit en ren och skär lögn för att lura in honom? Få honom att berätta sina klubbhemligheter åt henne. För det första var Dmitri en bra dum jäkel om han trodde att Austin någonsin skulle dela med sig av sina klubbhemligheter åt Marion, eller ens åt någon utanför klubben. Det hörde till top fem av klubbens regler. När Marion försvann in i sovrummet drämde han den lilla flaskan i köksbänken och stegade ut genom dörren. Istället för att använda ord smällde han igen ytterdörren efter sig, fiskade upp sin telefon och sökte upp Maxs nummer. Signal efter signal gick fram innan Maxs raspiga skotska stämma hördes på andra sidan linjen.
”Max. We’ve got ourselves a problem. Marion has gotten involved with Dimitri.” Snabbt drog han igenom vad som hade hänt och drog en hand genom sitt hår när han var klar. En suck slank ur honom.
”You know what we do to those who betray the club but... She’s my daughter and even I aren’t that coldhearted.” Han visste precis vad Max menade. Dem som förrådde klubben blev eliminerade på något vis. Men så slog det honom.
”No. I won’t kill her, nor shun her from the town. We could still have some use for her. I’ll get back to you.” Han stannade upp i sina steg och vände på klacken för att stega tillbaka till Marions lägenhet. Han smällde knytnäven några gånger i dörren innan han ropade. ”Open the door, Marion!” Om hans plan fungerade skulle dem kunna ta ner Dimitri för alltid. Den dagen Dimitri dog skulle vara en lyckans dag.

It all slows down - Aubrey Peeples

Tystnaden som la sig runt omkring dem likt en dimma verkade vilja kväva honom. En tystnad som ville tvinga honom till att säga någonting. Austin var inte den som gärna bröt en tystnad. Istället betraktade han henne när hon med smidighet och vana rörelser tog fram kaffekopparna och fyllde dem med rykande svart kaffe.
”So, about yeasterday... I don't know what to say.” I ett kort ögonblick hoppades han att hon skulle avslöja vad som hade hänt. Vad det var som han hade glömt bort, och framförallt hur han hade lyckats glömma bort orsaken till att han hade vaknat upp i bara mässingen bredvid henne för bara fem minuter sedan. Under tystnad tog han till sig den andra koppen med rykande kaffe och för den till sina läppar för att smaka av det. "So here it is, I would like to continue seeing you. Even if it may have been a strange start. Again." En frågande rynka växte fram mellan hans ögonbryn när han betraktade den mörkögda skönheten som nu hade ställt sig framför honom med en självsäkerhet som inte hade funnits där för bara några sekunder sedan. Av ren reflex och vana började hans tummar cirkla över hennes händer. Hans hjärta slutade slå för en sekund när de tre ord som betydde allt för honom ramlade över hennes läppar. ”I love you...” Fortsättningsvis betraktade han henne under tystnad. Austin var tvungen att medge åt sig själv att han blev överrumplad över hennes plötsliga kärleksförklaring till honom.
"You hurt me quite a lot." Ett sting av ånger skar i hans hjärta. Även om Marion hade krossat hans hjärta när hon lämnat honom, så hade han själv sårat henne en hel del. Han suckade tyst och tog dem steg som krävdes för att nå fram till henne och smekte hennes kind med sina fingrar.
”I know, that hurt you... and I’m sorry. That ain’t something I’ll be able to take back, but I sure as hell will try and redeem for the pain I’ve caused you during these past years. Hell, months.” Han mötte hennes blick, som påminde mycket om ett oskyldigt rådjurs. ”I love you too... A lot has changed, but not my love for you. That will never change.” Även när hon lämnade honom för att åka tillbaka till Storbritannien slutade han aldrig älska henne, och det var det som hade gjort honom till den bittra man han nu var.

När han stod där och såg in i hennes rådjurs ögon var det någonting som skrek inom honom att detta gick för snabbt. Någonting måste vara fel. Hur kunde dem ha gått från att vara näst intill hatiska fiender till att bekänna sina sanna känslor för varandra? Det var inte logiskt. Han vände sig bort från henne för att lägga bort den halvtomma kaffekoppen.
”Look, I have some business to attend to... so...” Det enda som krävdes för att få honom att ta tillbaka det han hade sagt var en blick på hennes morgonrufsiga hår och blick fylld med dem känslor hon nyligen hade uttryckt för honom. ”But for today. For you. I’ll stay. The business isn’t going anywhere today...” Han slöt avståndet mellan dem och kupade sina händer kring hennes ansikte för att fånga upp hennes fylliga läppar i en öm kyss. Ingenting hade förändrats. Hans känslor för Marion fanns fortfarande där och för att vara ärlig hade dem aldrig försvunnit, han hade helt enkelt tryckt ner dem under all sin bitterhet. Alla dem älskande känslorna blossade upp igen när värmen från hennes andedräkt mötte hans mun. För att uttrycka det enkelt kände Austin sig oändlig, med hennes läppar mot sina verkade tiden runt omkring dem stanna upp samtidigt som det inte verkade finnas tillräckligt med tid. Av någon anledning.

Sunday Morning - Maroon 5

Austin övervägde sina alternativ. Ett smög han försiktigt upp ur sängen, samlade till sig sina kläder och smög ut ur lägenheten utan att väcka Marion och därmed låtsas som om inget av detta hade någonsin hänt. Ett annat alternativ var också att ligga kvar, njuta av stunden och helt enkelt se om detta var en engångs företeelse eller om det var någonting som skulle leda till någonting mera än bara en kväll av... vad som än hade hänt. Det tredje alternativet var att han väckte henne, sa att detta var ett misstag och gick därifrån utan att se sig om. Alla tre alternativ hade sina konsekvenser. Förmodligen skulle han göra revan mellan dem större än vad den redan var och därmed även orsaka skada som inte skulle kunna repareras. Deras förhållande var redan skört och balanserade på en tunn tunn tråd, någonting som det här skulle lätt kunna putta dem av tråden och göra att dem började hata varandra för all framtid. Att han alltid skulle tänka med sin andra hjärna istället för den som stod för vettet. Austin släppte ifrån sig en suck och drog handen över sitt ansikte. För en sekund övervägde han starkt det första alternativet, han kunde trots allt bara hoppas på att hon hade lika lite minne från gårdags kvällen som han hade.  Det alternativet slogs bort från bordet när han kände hur hon började röra på sig.
"Good morning." Hade han lagt mera fokus på hennes leende skulle han nog ha lagt märke till hur tillgjort det var och långt ifrån hennes äkta leende, det han hade kommit att förälska sig i under dem senaste åren. Men han var för upptagen för att lägga märke till att någonting var fel när hon låg naken bredvid honom och gamla minnen slog över honom.
”Morning..” sa han med en lätt raspig morgonröst och ett snett leende. Han la sig på sidan och stödde sitt huvud på sin hand medan han betraktade skönheten framför honom. ”I could say this was new but... I’ve woken up to this sight before.” Det var en syn han hade saknat. Mycket mera än vad han var villig att medge. Han harklade sig och slet blicken från hennes mörka ögon, vilka man kunde drunkna i.

Han fick inte falla i den gropen. Inte igen. Så han vände sig om och satte sig på sängkanten medan hans blick spanade efter sina jeans, som han fann relativt fint ihop vikta på en stol. Ett ögonbryn höjdes i förvåning. Sedan när vek han sina byxor? Han skakade lite på huvudet och ställde sig upp för att gå bort till stolen och klä på sig byxorna. Nej, han skämdes definitivt inte över sin kropp och därför kunde han lätt stoltsera fram till stolen med rak rygg. Med byxorna knäppte vände han sig mot sängen igen och öppnade munnen för att säga någonting. Men återigen gjorde synen av Marion invirad i sängkläderna honom mållös.
”Coffee?” Kläckte han ur sig. Utan att vänta på svar snappade han till sig sin t-skjorta och stegade ut ur sovrummet. På vägen till köket drog han på sig t-skjortan och suckade tungt. Han tänkte definitivt inte medge att han inte hade ett enda minne från gårdagen. Det sista han kunde minnas var att dem hade suttit i soffan och diskuterat, men efter det var det blankt. Austin satte handflatorna mot kanten på köksbänken och svor över sig själv. ’Coffee?’. Han var mannen alla kvinnor föll för och allt han lyckades kläcka ur sig var ’coffee’, han hade verkligen kommit ur form. Han drog en hand genom sitt redan rufsiga hår och började gå genom skåpen för att leta rätt på kaffefiltren och kaffet. När han väl hade hittat det och satt på kaffet lutade han sin bakdel mot köksbänken. Han ville inte direkt gå in i sovrummet igen. Om han gjorde det och det visade sig att hon höll på att klä på sig skulle det förmodligen bli en återupprepning från gårdagen och det skulle vara allt annat än bra för någon av dem.

Foo Fighters - Times like these

Mycket hade hänt under de månader som hade gått sedan Austin hade fått veta sanningen om vem Simon egentligen var. Mannen han hade ansett sig vara en av sina närmaste vänner, en bror, visade sig vara ingenting annat än en falsk förrädare som jobbade för fienden. Dmitri. På grund av dem överträdelser och brott han hade gjort, inte bara mot klubben utan även Marion, hade lett till att hans märken revs av, likaså hans väst samt hade han inte längre någon rätt att vistas i Stockton. Om han så satte en tå innanför Stocktons gränser skulle han få lida mer än vad han någonsin kunde ana. När Simon hade lämnat Stockton hade Meghan även följt med honom, förmodligen för att låta Sam växa upp med sin pappa. Hur rutten hans fader än må vara inombords. Austin visste att Meghan enbart sökte efter bekvämlighet och en slags säkerhet, men att följa med Simon var förmodligen det dummaste val hon någonsin hade tagit. Men samtidigt var det en lättnad för honom själv, han slapp därmed se henne och den lilla pojken han en gång hade trott var hans. På tal om kvinnor som en gång hade funnits i hans liv så verkade inte Marion vara tillsammans med Moe längre. Marion hade sagt upp sin lägenhet och därför hade en av dem nya rekryteringarna tagit hennes plats i den lilla lägenheten. Han hade först trott att hon hade åkt tillbaka till England, men efter att ha sett henne mer än en gång på Stocktons gator antog han att hon menade stanna kvar. Till en början hade Moe verkade genuint ledsen, han hade faktiskt tvekade när det hade kommit till att ta kvinnor till sitt. Han tog dem med sig – givetvis – men det faktum att han till en början tvekade var ett tecken på att Marion hade påverkat Moe på ett speciellt vis. Så som hon hade påverkat Austin. Hon var minsann speciell, som kunde få hårdbarkade män att falla som furor kring henne. En annan kvinna som verkade ha samma förmåga var henne mor, Carol, som nu faktiskt hade lyckats få med sig Max på en romantisk resa till Skottland. Hur Skottland någonsin kunde anses romantiskt hade han ingen blekaste aning om, men det var i alla fall dit dem hade åkt. Alltså hade Austin lämnats att själv ta hand om pappersarbetet under tiden Max var borta, vilket inte var direkt det lättaste. Han kunde såklart beordra någon av dem andra männen att göra det, men för att vara ärlig så ville han inte att någon annan än han såg på viktiga dokument. Med tanke på vad Simon hade gjort. Precis som Simon så hade inte Dmitri synts till, inte ens ett litet rykte hade nått hans öron. Vilket var konstigt. Det hade snart gått två år utan katastrof från ryssarna, vilket gjorde honom misstänksam. Vapenhandeln var fortfarande i full gång och den gick väldigt bra - peppar peppar ta i trä – och det var på grund av det som han var misstänksam. En man som Dmitri förlät inte saker bara sådär, antingen hade han verkligen dött eller också väntade någonting fasansfullt bakom hörnet.

Allt var lugnt. Fram tills några veckor sedan vill det säga. Dagen då Marions namn hade blinkat på hans telefon var första gången på länge som han hade blivit förvånad. Förvåningen hade dock lagt sig när han hade hört oron i hennes röst när hon förklarade att en man ringde henne. De första gångerna hade han avfärdat dessa samtal och påstått att det bara var någon som ville jävlas med henne. Simon till exempel, hon hade trots allt avslöjat honom. Men när samtalen hade börjat komma allt mer frekventa och hotfulla hade han slutligen gett med sig och åkt över till henne för att hjälpa henne lista ut vem det kunde vara.
Det var ljudet från en sopbil som smällde med soptunnorna som fick Austin vakna till liv den morgonen. Efter några om och men öppnade han sakta men säkert ögonen och började låta sina trötta blicka glida ut över rummet han befann sig i. Det var inte hans egna säng han låg i och det var minsann inte hans sovrum han befann sig i. Det var förstås ingenting konstigt i sig, nu som då vaknade han upp i främmande sängar. Han sträckte på sig med en gäspning samtidigt som han vände sig om för att se om det låg någon bredvid honom. Vilket det gjorde och det var absolut den sista personen han borde vakna upp bredvid. Han stelnade till i sin rörelse och betraktade den lugnt sovande brunetten som låg bredvid honom. När han upptäckte att hennes rygg, som var vänd mot honom, var bar var han tvungen att inspektera sig själv. En snabb titt under täcket fick honom att svära lågt för sig själv. Men... varför kunde han inte minnas om dem hade legat tillsammans eller ej? Kanske hade Marion några svar.

 

Cris Cab - Liar liar

Sättet Marion stelnade till och såg upp på honom på,  fick en förundrad rynka att uppstå mellan hans ögonbryn. Att hon dessutom bara nickade till svars gjorde honom mer än bara förbyllad. Var det all reaktion hon tänkte kläcka ur sig? Hon hade stormat in dit som en tornade, kört ut kvinnan som skulle ha värmt hans säng för en natt och skällt på honom som om han hade varit en mycket stygg hund och så bara nickar hon och ser på honom en ynklig blick. Som om hon var offret i hela den här situationen. Han stod där och såg efter henne när hon svepte ut ur rummet och siktade in sig på ytterdörren. Nästan så att han tappade hakan över den tafatta reaktion han hade lyckats dra ur henne. Men samtidigt som det irriterade honom, som när det kliade på ett ställe man inte riktigt kunde nå, gjorde det honom lättad. Ändå gick han efter henne en liten bit, kanske för  att se till att det verkligen var ut genom dörren hon tänkte gå och inte in till köket för att koka en kopp kaffe åt honom för att sedan tvinga honom att prata ut om alla känslor.
”Just so you know. Simon is the reason I lost our baby. He pushed me down the stairs.” Nu var det hans tur att se på henne. Känslorna som vaknade till liv inom honom lämnade en känsla av illamående. Simon? Var Simon roten till allt det dåliga som hade hänt mellan Austin och Marion under det senaste året? Om man inte räknade med att Meghan hade slingrat sig in i hans liv vid det laget som Marion hade tagit sig tillbaka till Stockton. ”What?” Viskade han fram, men Marion hade redan lämnat honom.

Hur länge Austin stod där som förstenad efter att Marion hade lämnat lägenheten hade han ingen aning om. Han suckade tungt och slet till sig en jacka på vägen ut genom dörren.
”I can’t believe I’m doing this again...” Muttrade han för sig själv när han rusade nerför trapporna. Att han fortsatte att utsätta sig för den smärta hans gräl med Marion gav honom kunde han inte ens försöka att förstå. Men han kunde inte låta henne gå ifrån honom efter ett sådant besked utan förklaring, han var tvungen att få veta varför. Han slog upp dörren till byggnaden och såg sig omkring för att se om Marion fanns inom synhåll. Vem visste hur länge han hade stått som ett fån och bara stirrat på en stängd dörr. När han såg åt sidan upptäckte han dock henne, sittande på marken. Plötsligt visste han inte hur han skulle börja.
”Why?” Kläckte han dumt ur sig. Till slut tog han sig samman. ”You can’t just drop such bomb and just walk away.” Han kom sig själv med att låta väldigt irriterad och bitter, men vem kunde förebrå honom för det? Han hade trots allt fått veta en hel del nyheter om Simon, mannen han hade ansett vara en broder till honom under många år, under loppet av bara en vecka. Då hade man all rätt att vara lite mer än vresig.
”Why would Simon, one of my closest men in The Grim Reapers, so such a thing? The Simon I know wouldn’t push a pregnant woman down the stairs, knock someone up? Sure. He’s a man, men make mistakes.” Han kunde inte få den informationen att sjunka in. Varför en man som Simon skulle ens komma på tanken att göra någonting sådant, dessutom mot en kvinna som hans ledare hade ’tagit som sin’. Så att säga. ”You’re lying. You must be... lying.”

Rihanna – Cry

Ilskan kokade inom Marion medan hon gick nedför trappan som ledde ner till klubbhuset. Hon stannade vid baren och lät blicken vandra ut över männen och kvinnorna. Men varken Austin eller den rödhåriga kvinnan syntes till och det kunde bara betyda en sak.
Hon trängde sig irriterat igenom folkmassorna fram till ytterdörren. Hon öppnade dörren och smällde igen den efter sig. Med snabba och bestämda steg gick hon över gården mot Austins lägenhet.
”Marion wait.” Hon suckade när hon hörde Moe ropa bakom henne. Hon stannade till och vände sig om.
”What.” nästan skrek hon. ”Please leave me alone.”
”Can’t you talk to him tomorrow? Come, let us go to bed now.” Han talade med en lugn och harmoniskt röst för att försöka lugna ner Marion, men hon blev bara mer irriterad.
”Go away and leave me alone.” Hon vände sig argt om och fortsatte gå mot Austins lägenhet. Hon öppnade dörren till trapphuset och vände sig om för att se om Moe var kvar, men han hade försvunnit.

Hon småsprang uppför trapporna och stannade inte förens hon var framme vid Austins dörr. Först hade hon tänkt knacka på men bestämde sig sedan för att bara stiga in. Hon öppnade dörren med en häftig rörelse och steg in. Ljuden från sovrummet resulterade i att han inte var själv. Men arg som hon så sket hon i det. Hon stormade in i sovrummet och synen som hon fick skulle fått henne att skämmas och sedan lägga benen på ryggen och springa därifrån. Men nu var hon så arg så vad hon en fick se så skulle hon aldrig ändra sig.
”How could you do this to me? How could you lie to me about Meghan.” Den rödhåriga kvinnan fick snart syn på Marion. Hon drog sig ur Austins grepp och slingrade in sig i lakanet. ”You've made a fool of me in front of everybody. Why does everybody knows about it except me?” hela hon skakade och tårarna var inte långt borta nu. ”Why didn’t you tell me? I thought I meant more to you than that. But I was wrong.” Tårarna började nu rinna utan att hon kunde hejda dem.
”I think I'll go now.” Fick den rödhåriga tjejen ur sig. Hon gav Austin en lätt kyss på kinden. ”See you later.” Marion himlade med ögonen och lät den arga blicken vila på Austin tills kvinnan hade försvunnit ut från lägenheten.”You’re an ass and I hope that you and your new ginger becomes happy together.” fortsatte hon så fort de hade blivit ensamma. Hon var tyst en stund innan hon fortsatte. ”You're the love of my life and it kills me when you act like that to me. I was okay with you and Meghan. Okay with that you and she would spend your life together with your son. I was ready to move on.” Hon tystnade och skakade på huvudet medan hon grät. 

Bear in heaven - Sinful nature

Kvinnan, vars namn Austin inte hade något intresse i att ta reda på, blev allt mera närgången vart efter tiden gick och för varje charmig replik som rullade av Austins tunga och han var inte sen med att besvara hennes närgångenhet. Han kunde fortfarande konsten att charma kvinnor dit han ville, visserligen var det inte så svårt när det kom till dem kvinnor som hängde vid The Grim Reapers klubbhus. Dem var där för en sak och endast en sak. Om dem lyckades bli någon av männens old lady var det bara en bonus för dem. Han hade inga planer på att göra denna kvinna till hans old lady, allt han ville ha denna kväll var en distraktion och det var precis vad han skulle få. Folket runt omkring dem blev allt mer högljudda och allt fler drinkar spilldes ut på grund av deras oförmåga att lyckas stå rakt.
Austin såg i ögonvrån hur Marion och Moe försvann från sina platser vid bardisken och gick ut genom dörren. En elak röst inuti hans huvud viskade att dem skulle rulla runt mellan lakanen, och det var det som fick honom att vända sin fulla uppmärksamhet mot den rödhåriga kvinnan - som nu kysste hans hals. Han drog sig undan från henne för att möta hennes frågande och valpliknande blick.
”What now? You’re not having second thoughts I hope.” Hon bet sig i underläppen för att försöka se så oskyldig som möjligt, samtidigt som hennes blåa ögon utstrålade allt annat än ’oskyldig’. Austin skrockade dovt och skakade på huvudet.
”I’m not, I am on the other hand thinking of something far more interesting to do to you.” Han ställde sig upp och drog upp henne med sig. “Come.” Ovissheten försvann ur hennes ansikte och hon såg istället mycket lycklig ut. Hon hade lyckats charma till sig Austin Haynes, ledaren av Grim Reapers, detta skulle vara något att berätta åt sina väninnor. Han drog med sig kvinnan ut ur klubbhuset och styrde stegen mot lägenheten som låg endast tvärsöver vägen.

Väl inne i lägenheten tog det inte mera än millisekunder innan deras händer spelade över varandras kroppar likt vilddjur. Deras läppar möttes i djupa kyssar, vilket ackompanjerades av deras häftiga andhämtningar. Austins händer sökte sig in under kvinnans linne för att undersöka den porslinsvita huden som dolde sig under den. Djuriskt pressade han henne upp mot väggen samtidigt som hans läppar sökte sig ner från hennes läppar till hennes hals, nyckelben, bröst och mage medan hennes ivriga fingrar flätade in sig i hans mörka hår. Det tog dem inte heller många sekunder att ta bort varandras överdelar och återförena sina läppar. Detta var precis vad han behövde. Någonting som fick bort hans tankar från Meghan men främst av allt från Marion. För var gång som Marion dök upp i hans synfält sköt han bort det och fokuserade istället på den rödhåriga skönheten med lätt särade läppar. I ett svep lyfte han upp henne i sina armar och virade hennes långa ben kring hans midja och bar iväg henne till sin säng, var han satte ner henne på ett inte så varsamt sätt. Någonting som hon inte verkade ha någonting emot. Med flinka fingrar knäppte han upp knappen på hennes jeans och drog av dem, varefter han frestande kysste sin väg uppför hennes ben till hennes byst. Att Marion försättningsvis inte dök upp i hans undermedvetna var en lögn. För var gång kvinnan viskade hans namn föreställde han sig att det var Marion som låg där under honom och vred sig av njutning. Patetiskt. En man som han borde inte känna så. Det låg inte i hans natur att bete sig som en kärleksdränkt tonårspojke, vad som låg i hans natur var vad han gjorde i denna stund. Tog en kvinna till sin säng och gjorde vad han ville med henne.

Russ David - Distraction

För varje gång Austin isblåa blick landade vid dörren kom han på sig själv med att vilja se en viss brunett med bruna ögon som verkade oändligt djupa, ögon man kunde drunkna i. Varje gång blev han lika besviken och varje gång slog han sig själv, mentalt. Han hade inte längre några problem, men efterdyningarna från dem problem höll ett fast grepp om honom och han behövde inte dra in Marion i det.
Men så plötsligt när han var lyfte sitt glas mot sin mun skymtade han henne och någonting kramade om hans hjärta och vred till. Dem hade inte sagt ett ord till varandra eller ens sett skymten av varandra sedan den dagen hon hade fräst åt honom efter att Sam hade sett världens ljus för första gången. Men så dök Moe upp och svepte henne med sig till bardisken. En tung suck föll över hans läppar och så bytte han ut whiskeyglaset mot den halvrökta cigaretten han höll mellan fingrarna. Någonting inom honom ville gå fram till henne och spilla ut sanningen, eftersom djupt inom sig visste han att hon skulle lyssna och bara vara där istället för att som Max försöka ge en massa råd hit och dit. Men den tiden var över. Hon verkade lycklig med Moe, eller så var det så att Moe verkade vara lycklig med henne, och han hade inte längre rätten att söka någon slags tröst hos henne. Han ville inte heller söka tröst hos någon, han var inte den sortens person som sökte någon att lyssna på honom och tycka synd om honom. För han ville inte heller någon skulle tycka synd om honom. Det skulle inte leda någon vart. Vad han däremot behövde var en distraktion.

Och en distraktion var vad han fick, som på beställning. I form av en rödhårig kurvig kvinna som dansade och kastade med det röda svallet vid ingången. Deras blickar möttes och ett leende spred sig över hennes rödmålade läppar. En man steg fram till henne för att ragga upp henne, men hon hade fått syn på någonting intressantare. Austin. Han såg hur hon skrattade till, kastade med håret och styrde sin steg mot honom. Hela vägen från hennes plats till det att hon satte sig ner bredvid honom följde han henne oavbrutet med blicken.
”Hi there.” Kvinnan avfyrade ett bländade flirtigt leende medan hon tvinnade en hårslinga kring sitt finger och lade huvudet på sned. ”You looked so lonely and sad over here, so I simply had to come over and make sure that you’re feeling fine.” Testosteronet inom honom började sakta men säkert vakna till liv när han såg in i dem glittrade havsblå ögonen och lyssnade till hur varje ord som kom ut ur henne hade en viss betoning. En betoning som bara kunde syfta på en sak. En distraktion, så att säga.
”Oh honey, you’re just the person who could cheer up any man, any time.” Austins röst var dov och det fanns en viss antydan till ett leende i hans orakade ansikte. Slanka fingrar smekte hans lår och ju närmre kvinnan kom honom desto mera kunde han känna doften av hennes parfym. Vilken var något för stark för hans smak, kanske hon skulle ha nöjt sig med en pust av parfym istället för fem. Han lyfte sig han för att smeka hennes porslinsvita kind. Hon skulle duga mer än väl som en distraktion. Trots att kvinnan framför honom försökte muntra upp honom kunde han inte undgå att hans blick vandrade till bardisken från stund till stund. Han svepte whiskeyn och fimpade cigaretten.
”You know... I’ve been watching you for quite some time. And you always look famished, a man like you shouldn’t be starving for a woman’s touch.” För varje ord som rullade av hennes tunga gled hennes hand allt högre upp längs med hans ben och baksidan av hans fingrar smekte sig ner till hennes axel medan hans blick gled över hennes kropp. Allt för att inte låta den vandra vidare till förbjudna marker.
”I am starvning... No woman’s touch has satisfied my hunger, but from what I’m feeling you might very well be the one for the job.” Det gamla charmanta leendet började sakta men säkert ta form över hans läppar, men hans ögon förblev lika bistra som dem hade varit under en veckas tid. Om inte längre.

Dagarna lunkade förbi i sakta mak och varje dag var en plåga. Även ifall hon och Moe hade hittat tillbaka till varandra och inlett ett mer seriöst förhållande. Eller ja, dem försökte i alla fall. De hade börjat umgås på andra sätt, de såg på film, de gick ibland ut och åt middag på restauranger inne Stockton. Allt handlade inte om sex längre. Hon fann även en viss tröst hos Moe, han kunde dämpa hennes ångest och känslor som hon hade för Austin.
Marion hade inte sett till Austin sen den dagen på sjukhuset då hans son hade kommit till världen, hon heller inte sett till Meghan. Hon hade försökt hålla sig på avstånd och hon gick inte ut från lägenheten när hon inte var tvungen. Hennes mamma hade hon knappt sett till heller då hon mest var ute med Max på äventyr.

Det var fredagskväll igen och med det innebar de fest i klubblokalen. Även efter allt som hade hänt så var hon ändå sugen på att gå ner och ta sig en drink i baren.
Hon vred på sig i sängen och suckade. Moe hade lämnat henne för en stund sedan efter att de hade rullat runt i säng halmen hela eftermiddagen. Han hade duschat och sen bestämt sig för att gå ner till klubbhuset för att festa med de andra grabbarna.
Hon låg och vred sig i sängen i flera minuter och tanken på Austin rev inom henne likt klor. Hon behövde bara tänka på honom så började hon få hjärtklappning. Åter igen suckade hon och klev upp från sängen. Drog på sig ett par jeansen och ett linne, hon kammade igenom håret och förbättrade sminket innan hon lämnade lägenheten. Hon hann bara gå ut genom dörren när hon hörde hur livat det var nere i klubbhuset. Musik spelades och höga röster och skratt av både män och kvinna ekade nere i lokalen.
Marion stannade i mitten av trappan, tvekande om det var en sådan bra ide att gå ner? Hon visste att Austin skulle vara där och vem vet, Meghan kanske också var där? Och dem var de sista personerna som hon ville stöta på. Men hon ville inte vara själv då hon visste att hon bara skulle ligga och deppa och tycka synd om sig själv.
Hon drog en hand genom håret, tog ett djupt andetag och fortsatte gå nedför trappan.
Hon hann bara ner till lokalen när hon fick syn på Austin som satt vid sitt bord en bit in. Det knöt sig i magen och hennes hjärta började rusa. Hon hade inte sett honom på över en vecka och där satt han, lika vacker som alltid.
”Marion, you came.” Moes mörka röst drog henne tillbaka till verkligheten, hon släppte blicken från Austin och skakade lätt på huvudet innan hon kollade upp på Moe med ett leende på läpparna.
”Yes, I did not want to be by myself tonight.” Moe log mot henne, la en arm om hennes midja och drog iväg henne till baren. De satte sig ner på var sin barstol och han beställde dem var sin öl.
Hon drack några klunkar och kollade sedan ut över rummet och hela tiden stannade hennes blick på Austin. Hon var lättad över att Meghan inte syntes till.
”Im really glad you came.” sa Moe igen och gav henne en lätt kyss på pannan. Marion bara log tillbaka. Själv visste hon inte om hon var glad över att hon hade kommit ner.