John Newman - Losing sleep

 

Dagarna gick och Austins humör blev allt annat än bättre, om ingenting annat så blev det bara sämre. Någonting som männen i The Grim Reapers fick lida för, genom att få diverse utskällningar och skiftnycklar som flög åt deras håll. Speciellt Simon fick sin beskärda del av hans vrede, men han tog emot den eftersom han förstod varifrån vreden kom. Att han hade fått veta vad Meghan hade döpt sin pojke till gjorde inte hela saken bättre, Sam skulle pojken få heta. Bortsett från det var han tyst och höll sig mesta dels för sig själv. Så vitt han visste var det ingen som saknade honom speciellt mycket heller, men som den ledare han var deltog han vid klubbmöten och gav ut dem orders som skulle ges – så som när och var nästa leverans skulle ske. Men bortsett från det höll han till antingen i garaget, lägenheten eller i kontoret när ingen var där. Som Austin hade beordrat hade Moe sett till att Meghan hade fått ut sina saker från hans lägenhet och över till hennes gamla lägenhet, han hade inte tillåtit henne att ge upp den. Med tanke på hur snabbt saker och ting kunde förändras i livet för en Grim Reaper. Meghan var alltså ingen person han längre behövde se, vare sig hon skulle slå sig ner med Simon eller ej brydde han sig inte det minsta i. Så länge han inte behövde höra någonting om henne eller hennes nya familj. Det må låta patetiskt, men hans stolthet var stött och hans hjärta sårat. Marion hade han inte heller sett till och det var egentligen en bara bra sak, eftersom han inte behövde mer kvinnor att tänka på som det var nu. En sak var han tvungen att erkänna. Det var inte Meghan i sig han var sårad över att ha förlorat, han hade inte älskat henne så som han borde ha gjort, utan det var det faktum att han hade blivit fråntagen rätten att kalla sig biologisk pappa till Sam. Den enda anledningen han hade haft för att ta in  Meghan i sin lägenhet var på grund av hon hade varit gravid och hävdat att det var han som var fadern. Att han inte älskade Meghan så som han borde hade inte berört honom i den stunden, i och med att han hade varit alltför chockad för det. Men han hade antagit att känslor för Meghan skulle växa fram med tiden, någonting han hade trott hade fungerat fram tills det att Marion hade sitt fot i Stockton igen. Det var alla känslor hade kommit flödande tillbaka och dem känslor han hade lyckats växa fram för Meghan hade hamnat i skymundan. Nu stod han där utan någonting annat än ett mörbultat hjärta och känslor som han inte visste vad han skulle göra med, men lika bra var det. Då behövde han inte tänka på någonting annat än sig själv och klubbens bästa. Medan hans personliga liv hade vänts upp och ner hade klubbens vapenhandel flutit på utan större bekymmer, men någonstans i bakhuvudet anade han att deta kanske bara var lugnet före stormen. Mycket kunde fortfarande hända.

Men som det var denna ovanliga varma fredags vårkvällen höll det sig lugnt. Ingenting dramatiskt hade hänt, bortsett från att TJ hade fått en skiftnyckel på tån – självförvållat. Austin hade som vanligt stationerat sig vid ett bord, som tillhörde Grim Reapers ledare och närmsta män, med en whiskey i en handen och en cigarett i den andra medan han satt och petade på en gitarr som någon hade lämnat efter sig. Dumt huvud för kroppen lida, för den gitarren skulle inte leva länge till. För var minut som gick så kom det allt mera folk in i klubbhuset och för varje person som steg in genom dörrarna serverades allt mera alkohol, vilket i sin tur skulle leda till slagsmål. Men än så länge höll dem sig lyckliga och lugna medan dem diskuterade dagens händelser. Dem enda som faktiskt vågade sig fram för att prata med honom var Max och Moe, dock var deras försök till socialt umgänge förgäves. Han hade absolut ingen lust att prata med någon om det inte var absolut nödvändigt, så som om någon var döende eller hans motorcykel stod i brand. Så i den stunden satt han ensam med sin whiskey, cigarett och den efterlämnade gitarren medan hans iskalla blick gled över folkmassan som hade samlats för den traditionella fredagsfesten. Under dem dagarna som hade gått hade han inte fått särskilt bra sömn, vad det nu än berodde på, vilket hade resulterat i mörka ringar kring hans ögon. En faktor som kanske kunde tas som att han var sömnlös på grund av att Sam grät hela nätterna, någonting som skulle komma till hans ifall han stötte på Marion under kvällens lopp. Nej, han hade fortfarande inte berättat sanningen åt henne och han tänkte inte göra det heller.

 

Tårarna forsade ut och hon kunde inte göra någonting för att stoppa det. Hon skulle aldrig ha kommit tillbaka, hennes liv hade nog varit bättre då. Eller hon skulle i alla fall ha åkt hem till England igen när hon hade fått reda på att Meghan väntade Austins barn. Varför var hon ens kvar på sjukhuset? Hon kunde lika gärna sticka härifrån och aldrig mer dyka upp.
När hon snart hörde den bekanta manliga rösten, som alltid gjorde henne knäsvag och hennes hjärta att rusa, lyfte hon snabbt på blicken och mötte sedan mannens blåa ögon.
”You look like you could use one.” hon torkade snabbt bort tårarna och lät sedan blicken vandra ner till cigarett paketet som han höll fram till henne. Hon visste att hon borde säga nej. Hon hade ofta feströkt när hon var yngre men hade lyckats sluta och nu kändes det lockande att ta emot en cigarett då det kanske skulle få henne att lugna ner sig en aning. Så istället nickade hon tog en cigarett ur cigarettpaketet. Hon förde sin cigarett mot Austins tända cigarett och när den äntligen hade fått fyr tog hon ett djupt bloss och lät sedan röken segla ut genom hennes mun. Det smakade fruktansvärt men hon fortsatte ändå röka då cigaretten lugnade hennes nerver för några sekunder.

 

”This is supposed to be the best day of my life but...” hon kollade upp på Austin utan att säga något. För henne var det den värsta dagen i hennes liv.  ”I guess it just haven’t sunk in yet.” fortsatte Austin och Marion fimpade cigaretten. Hela tiden dök bilden på henne och Austin upp i hennes huvud, bilden när de åter igen hade kysst varandra kvällen innan. Men även bilden på honom när han hade gått in i rummet till sitt nyfödda barn och sambo. Tårarna började åter igen rinna nedför kindern. Hon kollade sedan upp på Austin. Detta var bara helt fel. Vad gjorde han här ute med henne? Skulle han inte vara med sin fru och deras nyfödda barn?
”What do you want with me anyway?” hon började låta irriterad. ”Go into your new family and leave me alone. ”Hon kollade argt men med ledsna ögon på honom en sista gång innan hon började gå ifrån sjukhuset.
Hur hade hennes liv egentligen sett ut ifall hon hade berättat sanningen för Austin om att Simon hade knuffat ner henne från trappan ett år tidigare, att hon var gravid. Hon hade verkligen ångrat alla de val hon hade gjort sen hon hade kommit hit. Eller i alla fall de val efter hon hade knuffats ner för trappan. Valet om att stanna med Austin i Stockton var inget hon ångrade, även ifall allt hade gått åt helvete.
Hon ökade på stegen och hon hade egentligen ingen aning om vart hon var på väg. Hon ville bara gå, gå bort från allt.
Det hade börjat mörkna ute och snart skulle sola försvinna i horisonten. Hon huttrade till av den kalla vinden som svepte förbi och påminde dem som var ute att sommaren ännu inte var här. Hon muttrade några svordomar för sig sälj över hennes klädval denna dag. Jeans shorts och en t-shirt. Det var nästan folktomt ute på gatorna, bara någon enstaka människor syntes till, människor med varma kläder.
Hon kunde inte släppa tanken från Austin och Meghan. Hon ville bara lägga sig ner på asfalten och gråta, men hon hade inga tårar kvar. 

 

Austin suckade och sände Moe mördande blickar, och likaså gjorde Meghan. Även om Meghans blick var vaksam och ledsen när hon mötte Austins sårade blå ögon sprack hennes ansikte upp i ett leende varje gång hon fångade en glimt av den nyfödda bebisen hon höll i sina armar.

”Austin, I get that your hurt...” Han avbröt henne med ett fnys. ”But I didn’t see any other way out. I was pregnant, alone and scared... I loved you, I have always loved you and I get that my way of forcing this baby on you was wrong but I didn’t have any other option.” Hon lät trött och ledsen när hon såg på honom med en ynklig blick.

”You had lots of options, but you chose to trick me in to becoming a father in my moment of weakness. You chose wrong, and now you have to deal with the consequences.” Mumlade Austin. Under en lång stund stod han där under tystnad och lyssnade till den nyfödda bebisen som gav ifrån sig små ynkliga ljud, och han kom på sig själv med att stirra på bebisen i hennes armar. Någonting som även Meghan lade märke till så hon såg upp mot honom med en tvekande blick, som om hon inte var säker på hon skulle ställa frågan hon hade i åtanke.

”Do...” Hon pausade och sneglade ner mot byltet hon höll i. ”Do you want to hold him?” Frågade hon slutligen. I ögonvrån såg han hur Moe stannade upp i sin rörelse när han var på väg mot sängen för att få sig en smygtitt på bebisen, eller det han hade kommit in dit för att se i första taget. Austin kliade sig i nacken och svalde. Ville han hålla i det barn han under dessa månader hade trott var hans, men som han för några timmar sedan hade fått reda på bara var en lögn? Ville han verkligen hålla i ett barn, vars far han inte ens visste vem det var? Slutligen skakade han på huvudet med ett dovt ’No’. I den stunden kände han sig lite som en skitstövel, men han var för domnad och sårad för att kunna göra någonting annat. Han ville inte längre vara en del av detta, och det var i den stunden en liten röst inom honom sa att han aldrig hade varit en del av det. Han hade bara varit ett andra handsval i Meghans stund av ensamhet och panik. Utanför rummet hörde han Marion ropa någonting, men han kunde inte urskilja vad det var. Någon knackade på dörren och Carol kikade in i dörröppningen. Hennes mörka blick vandrade mellan personerna i rummet innan den landade på stjärnan i rummet och den vaksamma blicken mjuknade och ett leende spred sig på hennes läppar. Återigen suckade Austin och styrde sina steg mot dörren.
”What I told you earlier still remains.” Sa han över axeln utan att vända sig om.
”Simon. It’s Simon.” Det tog honom en sekund att förstå vad Meghan menade med det namnet, men när informationen sjönk in stannade han upp och gav ifrån sig ett ljud som antingen kunde tolkas som ett bittert skratt eller ett oförklarligt ljud.

 

Efter att han hade lämnat rummet hade Austin styrt sina steg mot utgången medan Meghans röst snurrade i hans huvud. ’Simon. It’s Simon.’ Visste Simon om detta? Om Simon visste om det, hur kunde han ha tillåtit detta? Var det någonting dem hade kommit på tillsammans? Hade deras plan varit att gå bakom Austins rygg och låta honom gå runt och tro att han var pappa till den nyfödda pojken? Han kunde inte tro att Simon, en av hans närmsta vänner, skulle kunna svika honom på ett sådant brutalt sätt. På vägen ut mötte han Max som log strålande mot honom och klappade honom på axeln.
”Congratulations, daddy!” Skrattade Max, ett skratt som dog bort när han såg den bittra glimten i Austins ögon. ”What’s wrong?” Austin skakade på huvudet och bara fortsatte gå.
”You’ll get to know.... Eventually.” Muttrade han tonlöst innan han steg ut i den friska luften. Det första han gjorde var att leta rätt på cigarettpaketet han hade i sin jackficka. Så fort han hade fiskat fram en cigarett och tänt den lade han märke till brunetten som stod en bit bort. Marion. Han suckade tyst och undrade över om han borde gå fram till henne, med tanke på hennes ansiktsuttryck verkade hon vara nästan lika sårad som han kände sig. Emot hans bättre vetande så gick han fram till henne.
”You look like you could use one.” Muttrade han och höll fram cigarettpaketet mot henne.
”This is supposed to be the best day of my life but...” Han avbröt sig själv. Han kunde inte berätta sanningen åt Marion, eller rättare sagt så ville han inte att hon skulle få veta sanningen. ”I guess it just haven’t sunk in yet.” Fortsatte han, istället för att försäga sig och råka berätta sanningen.

 

Carol gjorde allt för att lugna ner den panikslagna Meghan. Marion bara satt kvar på bänken och kollade på.
”Austin! You have to get back here, she’s gone into labour!” Carol ropade på Austin som vände sig om några sekunder senare. Han var snabbt framme vid Meghan som grät av rädsla. Moe hade nu även kommit ut och han lyssnade snabbt på Austins kommando och snart hade han kört fram den svarta jeepen.
Carol hoppade in i bilen med de andra och ropade sedan på Marion. Hon visste inte om hon skulle sitta kvar på bänken eller följa med.
”Jump in babe.” ropade Moe från förarsätet. Marion gav ifrån sig en suck och hoppade sedan in i bilen.

 

Bara några minuter senare hade de kommit fram till sjukhuset och sjuksköterskor skyndade sig ut med en rullstol som de lät Meghan sitta i. Snabbt körde de iväg henne. De andra satte sig ner i ett väntrum utanför rummet där förlossningen ägde rum. Marion kollade frågande på Austin som satt mitt emot henne och Carol i väntrummet. Hon tyckte att det var ytterst konstigt att han inte var inne i rummet med Meghan. Aldrig hade hon hört talas om någon blivande pappa som satt i väntrummet medan den blivande mamman höll på att föda.
Meghans vrål ekade i korridoren och folk som gick förbi såg skräckslagna ut.
”I sure wouldn’t want to be her doctor, not with her right hook and language.” Moes ord fick Marion att dra lätt på mungiporna. Han kunde allt få till det i jobbiga situationer. Hon önskade verkligen att hon en dag kunde älska Moe som hon älskade Austin. Även ifall Moe hade sårat henne genom att ligga med en annan så kände hon ändå något för honom, något som hon ville skulle växa sig allt starkare. Fast ibland tvivlade hon på om det någonsin skulle göra det.
Timmarna tickade förbi och Marion hade somnat in emellanåt, men hon hade hela tiden vaknat till av Meghans vrål och skrik och när de hade gått över två timmar hade Marion börjat tröttna. Vad gjorde hon här egentligen?
Meghans skrik hade snart tystnat och bytts ut mot ett ljusare skrik och Marion förstod direkt att det var över. Snart öppnades även dörren till rummet och en sköterska klev ut och berättade att Austin kunde komma in. Marion stelnade till vid orden som sköterskan sa ”the fahter can come in now.”. Austin lämnade snart dem och försvann in i rummet och Marion kände ett sting av svartsjuka. Det där kunde lika gärna ha varit henne. Hon kände hur tårarna tryckte bakom ögonlocken och hon visste att hon när som helst skulle brista ut i gråt.
Moe hade snart också lämnat dem för att se på dem blivande föräldrarna och deras lilla baby. Hon hörde deras röster från rummet intill och tårar började rinna nedför kinderna.

 

”I can’t stay here anymore.” Carol kollade på Marion.
”Don’t you want to meet the baby?”
Marion ställde sig upp och kollade irriterat på Carol.  “Don’t you understand? I don’t want to be here. It could just as easily have been me lying there.” De sista orden nästan skrek hon ut och en liten del inom henne hoppades på att Austin hade hört vad hon nyss hade fått ur sig. Hon lämnade sedan väntrummet utan att vänta på hennes mammas svar. Tårarna rann ut från ögonen likt vattenfall. Hon nästan sprang genom korridorerna och stannade inte fören hon var ute. Hon lutade sig mot väggen och gömde ansiktet i händerna medan hon grät.
”Marion?” Den bekanta rösten fick henne att lyfta på blicken och hon möttes av Max oroliga ansikte.
”Whats wrong? Has something happened to Meghan and the baby?” Han gick fram till Marion och la en hand mot hennes axel som hon fort puttade bort.
”Now, they are a happy family now. Can you just leave me alone.” Max kollade  på henne en sista gång innan han lämnade henne ensam. 

 

”Please Austin, I can explain.” Hörde Austin bakom sig, men han såg sig inte om. Det fanns inte längre någonting som band honom till Meghan, han var för sårad och för stolt för att se sig om och möta hennes tårfyllda ögon. Istället såg han framför sig friheten som hans svartamotorcykel skulle kunna ge honom. Det var inom räckhåll, han skulle bara behöva ta några ynka steg till för att få känna av den stenhårda metallen och grensla det svarta lädret. Alla hans tankar om frihet rycktes ifrån Austin rakt framför näsan på honom när Carols röst skar genom luften.
”Austin! You have to get back here, she’s gone into labour!” Han stannade upp och hörde sig själv stöna av irritation sekunden innan Carols ord sjönk in. Meghan var påväg att få barn, inte hans barn utan någon annans barn. Var han verkligen skyldig till att ta hand om Meghan efter allt som hade hänt? Egentligen inte. Om han vände sig om skulle han gå miste om chansen att få känna friheten, om han inte vände sig om så skulle hans samvete förmodligen äta upp honom inifrån. När han vände sig om och såg Meghan som -  med panikartad rädsla i sina ögon som var riktade mot honom - höll sig om sin svällande mage var det någonting inom honom som tände. En viss ansvarskänsla och för att vara ärlig blev även han lite panikslagen. Det var för tidigt för att Meghan skulle föda, en liten röst inom honom sa att detta var hans fel i och med att det var han som hade kickat ut henne för bara någon minut sedan. Det tog honom inte många sekunder att ta sig fram till Meghan och under den tiden hade även Moe tagit sig ut med en kall öl pressad mot sin kind.
”Bring the truck around. Now!” Befallade han Moe, som snabbt släppte ölburken och gjorde som han sa. Austin svor och satte sina händer på Meghans axlar, som skakade av rädsla.
”Austin, I’m so sorry. Please I can explain everything.” Snyftade Meghan strax innan hon skrek till av smärta. Var det en icke manlig sak av honom att säga att han blev livrädd för vad som pågick i den stunden? Hans lätt panikartade blick gled över till Carol, som verkade vara lugnet själv, som då steg in och fångade upp Meghans blick. ”Breathe, dear. Breathe.”

 

 

Efter att Moe hade fått fram bilen och dem hade fått Meghan in i baksätet, tog det inte länge förrän dem hade kommit fram till sjukhuset och fått in Meghan i ett rum. Även om det nu visade sig att Austin inte var barnets biologiska far kunde han inte undgå att känna en känsla av nervositet och nästan en ivrig förväntan. Han hade dock valt att inte vara inne i rummet under själva födseln, istället hade han stationerat sig utanför rummet och lyssnade till hennes svordomar och vrål. Hur länge det pågick hade han ingen aning om. Han hade tappat kollen på tiden efter två timmar.
”I sure wouldn’t want to be her doctor, not with her right hook and language.” Hade Moe muttrat för ett tag sedan, och nog hade han allt rätt. Så som Meghan svor inifrån rummet och så som Moes öga nu hade svullnat ville inte han heller befinna sig där i rummet, ja det var då en av anledningarna. Egentligen skulle han ha kunnat lämnat av henne vid sjukhuset, åkt tillbaka och satt sig på sin motorcykel för att bara köra iväg till ingenstans. Men den förbannade ansvarskänslan hade satt klorna i honom och han kunde förmå sig själv att åka därifrån. För en stund cirkulerade inte hans tankar kring Marion, utan nu cirkulerade dem kring det svek han hade blivit utsatt för och kvinnan som nu låg där inne och vrålade ut sina smärta.

Plötslit utbyttes Meghan svordomar ut mot ett gällt och rossligt skrik. I hans öron lät det mera som en stucken gris men Carol lyste upp likt en sol när barnskriket nådde deras öron.
”Finally...” Muttrade Moe och tog en tugga av den smörgås han hade inhandlat i sjukhusets kafeteria. Ut ur rummet steg en sjuksköterska med ett mjukt leende.
”The father can come in now.” Hon menade väl men Austin stelnade till och svalde, men ändå sa han inte emot. Mestadels för att han inte ville att Marion skulle få veta om dem nyheterna han hade fått reda på tidigare under dagen, och som han nu under tiden hade fått älta. Under tystnad steg han upp och gick in i rummet där han möttes av en vacker syn. Meghan som log lyckligt ner mot ett litet bylte som hon höll i sin famn. När deras blickar möttes log hon fortfarande lyckligt i några sekunder, men när hon såg hur hans ansikte förblev stelt sjönk det in även för henne vad som egentligen hade hänt.
”Austin... I’m...” Han höll upp en hand för att tysta henne och skakade på huvudet.
”Who’s the father?” Han kunde inte förmå sig själv att fråga hur det var med henne eller barnet, allt han ville veta var vem barnets far var. Hon var precis på väg att öppna munnen när Moe steg in i rummet.
”Couldn’t wait, I could say I wanted to see the baby but that would be a half-lie. I was kind of hoping I would catch a glimpse of some boob action.” Moe såg inte ens ut att ångra vad han hade sagt, vilket i vanliga fall skulle ha fått Austin att skratta.

 

 

 

 

”But i know that he still has feelings for you, I saw it in he’s eyes when we was at the office.” Carol tog Marions hand medan hon kramade om den kärleksfullt. ”Just wait and see, he will come around eventually.” Marion nickade och hoppades innerligt på att hennes mamma hade rätt. Man kunde aldrig veta med Austin.
De satt under tystnad i flera minuter, båda med huvudet vilandes mot väggen och ögonen slutna upp mot solen som värmde deras ansikten.
Det var lugnt på verkstaden idag, endast några enstaka kunder hade kommit förbi för att hämta deras fordon från lagningen. Fåglarna kvittrade och för några sekunder kändes livet rätt bra. Men det ändrades snabbt då bilden av henne och Austin från kvällen innan dök upp i hennes inre. Hon slog snabbt upp ögonen för att få bilden att försvinna, men den var fortfarande där. En djup suck slank ur henne.
”A penny for your thoughts?” Marion kollade på Carol som fortfarande satt med huvudet bakåt och ögonen slutna.
”How can you know what I do? You don’t even have your eyes open.” Marion kollade frågande på sin mamma som öppnade ögonen och gav ifrån sig ett varmt skratt.
”Honey, do you think I need to look at you to understand that you think about what happened. You are just like me. Can’t let go of the past.” Hon slöt åter igen ögonen.
Marion bara nickade till svars medan hon log lite. Det var verkligen skönt att ha Carol här. Hon satte sig till rätta igen med huvudet mot väggen och den slutna blicken riktad mot den varma solen.

 

Minuterna tickade förbi och det var alldeles lugnt ute, det enda som hördes var fåglarnas kvitter och några enstaka bilar som passerade. Annars var det tyst och fridfullt. Eller ja, i alla fall i några sekunder till. Dörren till klubbhuset öppnades snart med en häftig fart vilket fick det att smälla in i husväggen. Både Marion och Carol slog upp ögonen och satte sig upp snabbt för att se vad det var. Marion fick snart syn på Austin som gick förbi dem med arga steg och en ilsken min över ansiktet. Marion följde honom med blicken när han gick mot garaget och hon hade stor lust att springa efter honom och fråga vad som stod på. Men hon ångrade sig när hon hörde Meghans röst.
”Please Austin, i can explain.” Marion vände blicken mot dörren igen och hon kände hur hon log inombords när hon såg Meghans rödgråtna ansikte. Det smink som hon för några minuter sedan haft på sig hade nu runnit nedför kinderna och skapat två svarta floder.
Meghan började gå efter honom med stannade när hon hade tagit några steg förbi Marion och Carol.
”Oh no.” viskade Meghan. ”Not now please.” Hon la sina händer mot magen. ”No, no, no.” sa hon lite högre och kollade sedan på Carol och Marion med en skräckslagen blick. ”I can’t have it, not now.”
”What’s honey.” Carol hade nu ställt sig upp.
”I think the water has gone.” Meghan kollade upp på Carol innan hon brast ut i gråt. 

 

 

 

Meghan släppte ut en tyst suck, svalde och vände sig mot Carol.

”If benchdrinking and getting dirty is what you call being a gentleman. I bet men in England are far more civilized than these buffoons.” Det fanns fortfarande en viss antydan till kyla i hennes leende men hennes tonläge hade blivit lättare, näst intill skämtsam. Han kunde se hur det drog i Carols mungipor, förmodligen var hon road över deras uppstyltade spel. I bakgrunden hörde han Moes röst samt Marions, som inte lät särskilt glad. Han lyssnade inte längre till Meghans och Carols samtal, än så länge höll dem det på en civiliserad nivå och ingen av dem såg ut att vilja riva ut varandra strupar. Kvinnornas samtal avbröts plötsligt av att Moe steg in i kontoret med ett papper i sin hand och ett finurligt leende som lekte över hans läppar.

”Austin, I have something very.... important news that you should hear about.” Moe lät nästan lycklig när han viftade med pappret, han var inte så bra på att dölja sin egen lycka. Men vad kunde stå på ett litet papper som kunde göra Moe lycklig.

”I didn’t even know you could read.” Sa Austin och skrattade. Han lade inte märke till hur Meghans leende föll och en viss rädsla hade tänts i hennes ljusa ögon. ”Oh this I can read over and over again. But I suspect it’s something you and Meghan should read alone, without any bystanders.” Moes menande och mörka blick gled från Carol och Max.

”Well, I know when I am not wanted. I’ll just go fetch my daughter, it was nice meeting you Austin…. and Meghan. We’re going to see each other a lot more from now.” Carol lämnade kontoret med ett leende på läpparna och med Max i hälarna. När både dörren till parkeringen och dörren till bakre rummet hade öppnats och stängts räckte Moe över pappret till Austin. Pappret såg slitet ut och som om det hade blivit vikt om och om igen, kanterna var nötta och tummade samt var en del av texten lite utsmetad av någon anledning. Austins arm föll från Meghans midja när han gick fram till skrivbordet för att läsa. Han lade därmed inte märke till dem syrliga blickarna som sändes mellan Meghan och Moe och nervositeten som lyste i Meghans varje ansiktsdrag.

 

 

Hur många gånger läste han igenom det där pappret? Hur många gånger försökte han få klarhet i de procentantal som prydde pappret i prydliga staplar? Hur lång tid hade det gått sedan han hade börjat läsa dem första orden på det nötta pappret? Faderskaps test, DNA resultat. Hur kunde ett litet papper få det att knyta sig i hans mage,få hela hans vardag att vändas ut och in samt krossa hans hjärta på ett vis han inte visste kunde hända honom längre. Även om han inte älskade Meghan på samma vis som han hade älskat Marion, eller rättare sagt älskade, hade han kommit att älska det ofödda barnet.

”Who is it?” Han förvånades över hur tom hans röst var. Dem blåa ögon höjdes inte, han ville inte ens se på Meghan i den stunden. Om ens någonsin. ”What do you mean?” Frågade hon ynkligt, som för att försöka dra ut på det hela och visa sig oskyldig så länge som möjligt. Han drämde handen i bordet med sådan kraft att både Moe och Meghan ryckte till av överraskning. ”Don’t you pull that shit on me! Who’s the father?” Röt han förbannat och vände nu den blixtrande blicken till henne. Det var då han såg rädslan och nervositeten i hennes ögon, Moes lyckliga leende hade runnit av hans ansikte och utbytts till ett passande allvarsamhet. Tårar började rinna nerför Meghans kind när hon skakade på huvudet.

”I.. I don’t know.” Kved hon ynkligt och kramade om sig själv. ”Please, Austin you have to forgive me.” Austin fnyste och såg på henne med sådan förakt att hon började gråta allt mer hysteriskt. Han hade nu förlorat två barn inom loppet av ett år. Det tog minsann på en mans hjärta.

”Moe, make sure she’s out of my apartment when I get back.” Han såg inte längre åt Meghans håll. Hon betydde ingenting för honom längre. ”But, where am I supposed to go?” Ropade hon efter honom när han stegade ut ur kontoret. Austin ägnade inte henne ett svar längre. Plötsligt, kände han absolut ingenting. Det enda han visste var att han skulle ta sin motorcykel och åka iväg någonstans, bara köra utan mål.

”You could always try the real father.” Hörde han Moe säga bakom sig och hur någon fick en käftsmäll, förmodligen Moe. Austin drämde upp dörren och steg ut på parkeringen för att sedan styra stegen mot garaget där hans motorcykel stod och väntade på honom. Den enda saken på denna jord som inte svek honom, verkade det som. Han lade inte ens märke till dem två kvinnorna som satt mot husväggen, allt han såg var friheten som hans motorcykel skulle kunna ge honom. Om så bara för en stund.

 

Lea Michele – Battlefield

”Hello there! I’m Carol, Marion’s mother. Oh my, the baby is not too far away I see.” 
Marion hörde vartenda ord de sa inne på kontoret och hon ville bara sjunka igenom marken. Nu skulle hennes mamma göra så att hon blev mer hatad av Meghan.
Marion suckade och lyfte blicken när dörren till klubbhuset öppnades och inte blev det bättre av att Moe klev in genom dörren med ett finurligt leende på läpparna.
”And what are you smiling at?” sa Marion lite bittert medan hon drog handen genom sitt mörka långa hår.
Han stannade upp och kollade på henne.
”Have you seen Austin? I have to show him this.” han viftade med ett papper i luften medan han såg på Marion.
”He is in the office.” mer han hon inte säga förens Moe hade lämnat henne och även han gått in på kontoret.
Vad var det som Moe hade hittat som var så viktigt att visa för Austin? Marion ryckte på axlarna och klev sedan upp från stolen. Hon behövde få luft och det var snabbt. Alla gick henne på nerverna. 

 

Hon klev ut i den varma vårsolen och det kändes bra att sommaren var på väg. Hon satte sig ner på bänken utanför lokalen som hon hade gjort så många gånger. Det blev allt svårare nu när hennes mamma hade flyttat till Stockton, då det innebar att Marion inte hade någon stans att fly till ifall det skulle bli för jobbigt att bo kvar här.
”How are you?”
Hon ryckte till och lyfte blicken och gav sedan ifrån sig en suck. Hon hade varit så inne i sina tankar att hon inte hade hört Simon som nu stod bredvid henne. Han satte sig ner på bänken bred vid henne.
”What do you want? It is enough that you have ruined my life once. You do not need to do it again by sitting here.” Fräste Marion. Det var Simons fel att det hade blivit så här, hade det inte varit för honom så hade hon kanske haft Austin i sitt liv igen och kanske hade de haft ett litet barn. Tanken tog henne tillbaka till Meghan som bar på Austins barn, det kunde ha varit henne.
Simon lämnade henne snabbt utan ett ljud.
Dörren till lokalen öppnades snart och Marion lät blicken vila på asfalten framför henne.
”Hey honey.” hennes mammas varma och kärleksfulla röst gjorde henne varm inombords.
”Are not you with the others?”
”Nah, Moe wanted to talk to Austin and Meghan.”
Marion nickade . ”Well, what do you think of Meghan?” Marion log lite mot sin mamma som skakade på huvudet åt Marions fråga.
”I think Austin is an asshole who left you for .. sorry .. that slut.”
Marion skrattade och likaså hennes mamma. ”I think you’re right.” Det kändes skönt att hennes mamma var här. Äntligen kunde hon prata med någon som förstod henne och höll med henne i alla lägen.

 

Lorde - Biting down

“Let me know when she is home. I would love to meet her.” Austin nickade lite till svar och förde den rykande kaffekoppen till sina läppar igen. Den kvinnan var minsann slug som en räv. Han kunde bara gissa sig fram till varför det skulle vara trevligt för Carol att träffa hans gravida sambo. Det fick honom också att undra över om hon visste om att Marion hade varit gravid för inte så länge sedan. Kanske hade det någonting med det att göra varför hon ville träffa Meghan. Vad det än handlade om så tänkte han hålla Meghan så långt borta från Carol som bara möjligt. Hans blick följde Carols ryggtavla när hon lämnade rummet och även lämnade efter sig en tryckande tystnad. Max harklade sig en gång, men sa ingenting, Austin själv fokuserade på sin kopp kaffe och att inte stirra för mycket på Marion. Som tydligen gjorde allt i sin makt för att inte möta hans blick. Vilket var en lättnad i sig, för om han så mötte dem chokladbruna ögonen skulle han inte kunna hålla sina tankar borta från gårdagskvällen. Austins blick vilade på Max och Carol när dem tilltalade varandra med så mjuka leenden och tindrande blickar. Ett ögonbryn höjde sig en aning. Han hade då aldrig sett Maxs ögon tindra likt en flickas på det viset tidigare. Dock kunde han förstå honom, speciellt om Carol var det minsta lika Marion till sättet att bara vara. På tal om Marion. När hon försvann ut ur rummet och lämnade honom till sitt öde mellan hennes föräldrar ville han ingenting annat än att hon skulle stanna kvar. Även om det var ena att se på henne så ville han inte se sig själv hamna i en trekant med Max och Carol, ofrivilligt må han tillägga. På det viset som dem såg på varandra såg det inte ut att vara långt borta.
”I would love that... It’s been a while since I sat on the back of your motorcycle.” Hennes blick blev en aning dimmig, förmodligen tänkte hon tillbaka till den tiden då Max och hon hade kört runt i Storbritannien på hans motorcykel.

 

Han hade bett till gudarna att han skulle slippa se dem två hoppa på varandra, men sättet hans böner blev besvarade var inte vad han hade hoppats på. En välbekant röst sipprade in i kontoret och ljudet av klackar närmade sig dörren. Austin och Max utbytte snabba blickar innan han lade ner koppen och snabbt styrde sina steg mot dörren. Han kunde känna Carols nyfikna blick följa honom hela vägen fram tills det att han mötte Meghan i dörröppningen. Han kunde se i Meghans ögon och spända mun att hans ord fortfarande ekade inom henne, att Marion fortfande var i klubbhuset underlättade inte direkt saken.
”Honey, you’re back already? ” Hon böjde sig ner för att kyssa henne, när han drog sig undan kunde han tydligt se hur förvirrad hon var över hans sätt att vara mot henne. Speciellt efter vad dem hade varit med om kvällen innan. Men dem var tvungna att se lyckliga ut, om så bara för fem minuter, deras bråk från kvällen innan fick inte lysa igenom.
”I want you to meet someone.” Vilken fet jävla lögn. Carol var nog den sista personen han ville att Meghan skulle träffa. ”Oh?” Blev hennes svar och för en sekund såg hon faktiskt nyfiken ut, men det dog snabbt ut när hon såg kvinnan bakom honom och snabbt insåg vem det var hon liknade. Han ställde sig åt sidan och lät sin hand glida in runt Meghans midja, medan han sneglade en halv sekund mot Marion över sin axel.
”Hello there! I’m Carol, Marions mother.” Hennes blick föll på Meghans växande mage och hennes ögon vidgades en aning. ”Oh my, the baby is not too far away I see.” Under sin hand kunde han känna hur Meghan stelnade till och han kunde bara ana hur stort hennes begär efter att få slå Carol var. Till hans lycka harklade hon bara sig, dock skulle nog han få lida efter det här mötet.
”Hm no a month or so. I would say welcome if it wasn’t for the fact that this shit town is everything but welcoming and don’t even get me started on the men.” Meghans syrliga röst ackompanjerades av ett kallt leende. Hon var verkligen mästaren av det där kalla leendet.
”What about the men? We’re nothing but gentlemen here, aren’t we Max?” Skrattade han och böjde sig ner för att kyssa hennes tinning. ”Play along.” Viskade han dovt innan han drog sig tillbaka och återgick till att vara sitt charmerande jag.

 

 

 

 

 

 

All the small things - Blink-182

 

Austin var nästan mållös – med stor vikt på nästan. Han var inte lätt att göra mållös eller ens förvånad, men den brittiska kvinnan som stod framför Austin hade fått honom att bli förvånad. Samtidigt som det inte var så förvånande att hon hade tilltalat honom på det viset, han var relativt van med Marions uppkäftighet gentemot honom. Austin harklade sig lite och släppte greppet om hennes hand, när handskakningen var klar. Över hennes axel kunde han se hur Max sände honom varnande blickar, den mannen borde om någon veta hur man betedde sig med en Wendell kvinna.
”You must be Carol Wendell, pleasure.” Han riktade ett leende mot henne. Nog hade han fått höra talas om Marions mamma, dem hade trots allt varit tillsammans ett år innan helvetet hade brutit löst. Om han inte hade vetat namnet på sin flickväns mamma så hade han nog gjort ett dåligt arbete som pojkvän, även om han förmodligen hade gjort det bästa annars heller. Men han visste i alla fall att Meghans mamma hette Helen, var en alkoholist och bodde någonstans i en husvagn i Stocktons slumområde. Meghan pratade inte mycket om henne och han frågade inte heller och så var det med den saken.
”What brings you to Stockton?” Frågade han och lyfte den varma muggen till munnen för att blåsa lite på det rykande kaffet innan han smakade av det. ”My girl needed some... motherly comfort. I’ve gotten to hear alot about you, Austin Haynes.” Det var någonting med Carols tonfall som fick honom att känna sig lite illa till mods. Han ville inte ens veta hur mycket Marion hade berättat åt sin mamma. Hade hon berättat minsta lilla detalj? Visste hon till exempel om att Marion hade fått ett missfall precis innan hon hade hoppat på planet för att lämna Stockton efter sig? Visste hon om att Austin verkade ha förmågan att göra varje kvinna han rörde vid gravid? Som tur var verkade hans superhjälte kraft bara ha bitit på två kvinnor, varav en är en för mycket, och tur var väl det. Tänk hur många Austin Jr. det skulle ha sprungit runt i Kalifornien om det skulle vara sant.

 

 

Han hann inte ge något svar innan Carols röst återigen hördes, dock var hennes blick inte riktad mot honom denna gången. Utan mot den mörkhåriga kvinnan som steg in i kontoret. Med ens började det utrymmet kännas väldigt trångt.
”So this is the guy that you told me about.” Trots hela den situationen var pinsam och någonting han verkligen inte ville vara med om höll han sig till att vara högst normal och sitt charmanta själv.
”Not all bad, I hope.” Återigen lyste det charmanta leendet upp hans ansikte, men leendet nådde inte helt och hållet hans kalla blå ögon. Istället för att stå mellan mor och dotter retirerade han till skrivbordet och satte sig på bordskanten samtidigt som han tog en klunk av kaffet.
”Now, where’s this Meghan I’ve been hearing about. She seems... well not that nice and highly pregnant I’ve heard.” Han höll på att sätta kaffet i halsen. Hade hon berättat om Meghan också? Hans förvånade och lätt anklagande blick mötte Marions för en sekund innan han blinkade och därmed bytte ut den blicken mot en högst normal blick, vilken han riktade mot Carol.
”Lunchdate with some friends.” Ljög han och ryckte på axlarna. Ingen av dem behövde få veta att Meghan troligen låg kvar i sängen och analyserade vad som hade hänt kvällen innan.

 

 

 

 

Connie Britton - Bitter Memory

Den morgonen var det inte endast den bultande huvudvärken som fick honom att ligga orörlig i sängen. Med en arm höjd över huvudet stirrade Austin tomt upp i det gråa taket medan tankarna och huvudvärken snurrade runt i hans huvud likt rabiata kolibrin. Hans tankar cirkulerade kring Meghan, som nu sov bredvid honom men med ryggen vänd mot honom, hans slagsmål med Moe men framför allt tänkte han på den intensiva kyss han hade delat med Marion. Han kunde fortfarande känna den sensationella hetta från hennes läppar på sina egna, svaga glödande spår där hennes fingrar hade löpt över hans hud men det kunde förstås vara från skadorna han hade dragit på sig från slagsmålet. Med en tung suck drog han sin andra hand över sitt ansikte och gnuggade sina ögon innan hans isblåa blick gled tillbaka den slumpvalda platsen i taket. Allt skulle vara bra mycket mera komplicerat från och med nu. Som om det inte var komplicerat så det räcker. Meghans ord från kvällen innan gjorde sig plötsligt påminda - ”Will you ever love me as much as you love her?” – och det var nu han insåg den öppet sårade glimten som hade funnits i hennes ögon och rösten som brutits av tvekan och annalkande tårar, men framför allt kom han ihåg hur han hade reagerat till hennes ord. Han hade gått och lagt sig och lämnat henne efter sig i köket för att gråta. Han hade verkligen förändrats, som Meghan hade sagt hade han alltid varit elak från stund till stund men aldrig sådär grym.

 

 

Hur länge han hade legat där och stirrat i taket visste han inte, och han hade en svag aning om att Meghan hade vaknat men helt enkelt inte meddelat det så att hon kunde ignorera honom en stund till. Så han hade stigit upp ur sängen, duschat, klätt på sig och lämnat lägenheten. Han behövde frisk luft, och med det betydde han givetvis en cigarett. Med sina läppar drog han upp en cigarett ur ett paket och tände på den, när han sedan såg upp igen upptäckte han ett alltför bekant mörkt huvud sittande utanför klubbhuset. Fem minuter utan bekymmer var allt han hade bett om, men se det skulle inte hända den här morgonen. Han drog in ett djupt bloss innan han började gå mot klubbhuset.
”Morning.” Grymtade han åt Marion när han började närma sig henne. ”Is everything alright?” Han stannade upp på ett behörigt avstånd och fortsatte dra in bloss efter bloss. Om han satte sig bredvid henne fanns det en stor risk att hans blick skulle falla på hennes läppar och sedan inte kunna stå emot sina djuriska lustar och fånga upp dem ljuva läpparna i en intensiv kyss. Dem tankarna sköt han snabbt bort, vilket inte var svårt eftersom dörren snart öppnades och en blåslagen Moe steg ut. Dem båda såg på varandra under tystnad för några sekunder – sekunder som kändes som timmar.
”Morning.” Var det slutligen Moe som muttrade. Austin kunde trots allt inte vara den första att ge efter, det var en svaghet han inte kunde visa. Inte ens för Moe. Men istället för att svara så nickade han bara, fimpade sina cigarett och gnuggade den mot asfalten med sin sko. Den blåa blicken gled från Moe till Marion och tillbaka, som för att se om han kunde gå in utan att någonting skulle hända mellan dem. Utan ett ord gick han in i klubbhuset och gick via bardisken för att ta sig en kopp kaffe innan hans steg förde honom vidare till kontoret, var han hörde röster. Varav endast en var bekant. Så fort han steg in genom dörren och hans trötta blick fann den mörkhåriga kvinnan insåg han vem det var. Marions mamma. Han kände igen henne från Marions bilder och dessutom var hon otroligt lik Marion. Han kunde minsann se varför Max hade fått upp ögonen för denna kvinna.
”Good morning, Austin. Well you look like shit.” Hördes den skotska stämman från skrivbordet.
”Yeah well at least I’m not the only one looking like a bag of smashed assholes in this room.” Svarade Austin sarkastiskt och med ett lätt leende lekande över läpparna, ett leende som besvarades av Maxs roade blick.
”Austin? As in Austin Haynes the president of Grim Reapers?” Kvinnan hade samma engelska brytning som Marion, men denna kvinna lät mognare och hade en viss lugn mystik i sin röst. Hon gick fram till fram till honom och sträckte fram sin hand, vilken han tog emot så att dem skakade hand. ”You’re the man who broke my girls heart.” Ett vänligt leende prydde hennes läppar men hennes röst hade en syrlighet i sig som fick hans ena ögonbryn att höjas i förvåning. Sådan mor sådan dotter, dem besatt båda en slags inre eld och dem verkade inte vara rädda att säga ifrån till någon.

 

 

Marion och hennes mamma hade suttit och pratat tills solen hade börjat stiga upp i horisonten. Hennes mamma Carol hade berättat varför Max hade ringt henne, att han hade tyckt att Marion behövde någon att prata med, som inte var en man och medlem i klubben. Hon hade även berättat att hon hade hyrt en lägenhet inne i Stockton för att få vara närmare Marion.  Marion hade berättat för Carol om allt som hade hänt sen hon hade återvänt till klubben några månader sedan, hon hade berättat det som hade hänt på herrtoaletten, om hennes och Meghans bråk, om Moe och Austins bråk. De hade skrattat och gråtigt i kapp. Hennes mamma hade suttit och lyssnat på allt som Marion berättat och när Marion var kvar hade de inte sagt något till varandra, bara suttit i soffan och kollat på soluppgången tills de hade somnat.

När Marion vaknade igen några timmar senare var det alldeles tyst i lägenheten. Hon satte sig upp i soffan och svepte med blicken över lägenheten, hon hade först hoppats på att hennes mamma skulle ha gjort iordning frukost åt henne. Marion tog sig upp på benen och drog en hand genom det rufsiga håret. Hon kammade igenom det snabbt och drog på sig några skor och lämnade sedan lägenheten.
När hon närmade sig lokalen som låg under hennes lägenhet kunde hon höra röster, det var två bekanta röster som gjorde Marion blev alldeles varm inombords.

 

Med ett leende på läpparna klev hon in i lokalen och mannen och kvinnan vände deras blickar mot henne och log tillbaka.
”Good morning, love.” sa Max och drack en klunk av vad hon trodde var kaffe.
”Good morning.” sa hennes mamma sedan. Marion satte sig ner vid bordet och kollade på dem båda. Aldrig hade hon trott att hennes mamma och pappa skulle sitta tillsammans med henne och aldrig trodde hon att hon skulle känna sig lycklig, även ifall hennes liv var ett rent helvete. Men hon tog snabbt tillbaka allt när Moe uppenbarade sig i dörröppningen. Marion suckade och kollade ner i bordet. Max vände blicken mot dörren för att se vad det var som fick henne att sucka.
”Good morning Moe.” sa Max och förde sedan kaffe koppen mot munnen.
Moe bara nickade till svars och försvann in i det lilla köket och var snart tillbaka igen med en kaffe kopp i handen. Han satte sig ner vid samma bord som de andra, bredvid Marion.
”Hey babe.” viskade han för att inte Carol och Max skulle höra som nu var inne i någon diskussion.
Marion kollade på Moe med en irriterad blick och ställde sig sedan upp.
”I need some air.” hon lämnade dem vid bordet och klev ut i den friska luften. Det kändes att sommaren var på väg. Solen sken och det var varmt ute, fåglarna kvittrade och träden skiftade i grönt. Det var en perfekt dag men ingenting kändes bra, det hade gjort de i några sekunder då hon hade sett sina föräldrar tillsammans men de hade försvunnit då Moe hade klivit in genom dörren och då hade verkligheten sköljt över henne som en tsunami.
Hon slog sig ner på en av bänkarna utanför klubbhuset och la huvudet i händerna. Hon kunde inte få bort Austin från hennes synfält. Direkt hon blundande kunde hon se hans vackra blåa ögon, även ifall det var flera timmar sedan de hade kysst så kunde hon fortfarande känna doften från hans parfym. Men efter det som hade hänt hade även en låga tänts inom henne, en låga som hade varit släckt allt för länge. Men även ett hopp att Austin fortfarande älskade henne, varför hade han annars kysst henne tillbaka och mer en så?
För nog älskade han henne allt, det visste hon, kvällen innan hade hon fått samma blick som han alltid hade gett henne när de var tillsammans.  

The Mystic Cowboys - Tears in the dark

Helt säkert visste alla som hade bevittnat slagsmålet mellan Austin och Moe varför dem hade bråkat. Det krävdes inte många hjärnceller för att sätta ihop två och två. I ögonvrån upptäckte Austin en skepnad och han insåg att vem skepnaden var, Marion. Han motstod frestelsen att gå fram till henne, fånga upp hennes smäckra kropp i hans armar och bära in henne till närmsta privata plats. Om han skulle falla in för den frestelsen skulle det göra allt komplicerat, mera komplicerat än vad det redan var vill det säga. Hennes kyssar brände fortfarande på hans läppar och hennes händer hade lämnat glödande spår efter sig, men den brännande känslan kunde förstås komma från att hans kropp hade skrapats mot asfalten och fått ta emot x-antal slag. Vilka han hade besvarat med råge. Så, istället för att gå fram till henne tog han tjuren vid hornen och stegade upp till sin egen lägenhet. Om han hade tur skulle Meghan redan vara i sängen, sovandes och helt ovetande om vad han hade gjort för bara några minuter sedan.

Dock när han slag upp dörren till lägenhet och möttes av lampljus förstod han att hon fortfarande var vaken  och förbannad – med tanke på det ansiktsuttryck som prydde hennes annars så vackra ansikte.
”What the hell did you do?” Meghan stormade fram till honom och trots att hennes ansikte lyste av raseri så var hennes beröring mot hans kind öm och mjuk. Men det betydde nu inte att hennes beröring inte var smärtsam, för det var den och han väste till. Han behövde inte säga någonting för att få henne att förstå att han hade varit involverad i ett slagsmål. Att det var han som hade påbörjat den självaste fysiska delen av slagsmålet var väl inget hon behövde få veta. Hennes hand föll till sidan när någonting tändes i hennes ögon. ”You fought because of her, didn’t you?” Hennes röst blev kall och han såg hur hon svalde av smärta. Han suckade och svepte förbi henne för att ta sig fram till kylskåpet varifrån han tog fram en kall påse med grönsaker, eller vad det nu var, som han kunde sätta mot sitt värkande ansikte.
”Answer me. Did you fight because of her.” Hennes röst var inte längre kall utan fylld av nedtryckt ilska och smärta. Han var inte dum. Han förstod att allt drama kring Marion höll på att ta kål på henne, hon må vara en kall bitch men inombords fanns fortfarande kvinnan som ville bli älskad. Dock var det inte en önskan han kunde uppfylla i den sekunden, allt han kunde ge henne var sin irritation.
”Yes. I fought because of Marion. Happy?” Fräste han irriterat och pressade den svala påsen mot sitt högra öga. Han skulle minsann inte vara någon stilig man imorgon, det var en sak som var säker.
”You’ll never get over her, will you? She’s not even that special so I don’t understand what the deal with her is. Even Moe has gotten into her panties!” Hon slog ut med armarna i en stor gest, som för att förstärka det hon nyligen hade sagt. I det tillstånd han befann sig i var det Meghan sa allt annat än lugnande, det gjorde honom bara mera irriterad.
”And how many of my men have you slept with during our break up? Ten of them?” Dem ord han kastade ut mot henne såg ut att ha träffat henne som ett slag till ansiktet.
”What the fuck has happened to you? Sure, you can be mean from time to time, but never this cruel...” Det raseri som prytt hennes ansikte svalnade och fram kom den sårade glimten, som hon alltid kämpade för att gömma undan. Hon hade lärt sig att i den värld dem levde i skulle sårade känslor inte göra någonting gott.
”Will you ever love me as much as you love her?” Hennes röst bröts när hon tveksamt mötte hans blick. Vad han än hade att säga åt henne skulle det bara orsaka mera smärta, så i den situationen fanns det nog ingenting som var rätt. Nej, han skulle nog aldrig älska Meghan på samma sätt som han älskade Marion. Det han och Marion hade haft hade varit unikt och ingenting skulle ändra på det. Lugnt satte han ner – den nu blodiga – påsen på diskbänken.
”I’m heading off to bed.” Att se förbi deras problem var förmodligen inte det smartaste, men han ville inte prata ut om sina känslor för Marion. Speciellt inte med Meghan. Istället stegade han förbi henne, gick till badrummet för att tvätta av sig innan han kröp ner under täcket i den stora sängen som tog upp det mesta av hans sovrum. Innan han somnade kunde han höra dämpade snyftningar från lägenheten, men det var inte vad som hemsökte hans tankar – det var Marion.

 

Moes ryggtavla var ute genom dörren igen lika fort som den hade försvunnit in. Moe föll handlöst ner på asfalten utanför dörren. Marion ställde sig snabbt upp och skulle just styra sina steg mot Moe för att hjälpa honom när Austin uppenbarade sig i dörröppningen med en sprit flaska i ena handen. Moe var snart på fötterna igen och gjorde ett utfall mot Austin som tappade flaskan och snart låg dem båda på marken och brottades.
Folk började samlas runt dem, men Marion ville inte se eländet då hon förstod att dem bråkade om henne.  Hon suckade. Varför skulle hon alltid ställa till med problem? Hon drack upp det sista ur whiskey flaskan och ställde sedan ner den på asfalten.
Dörren till klubbhuset öppnades snart och ut steg Max som såg rasande ut. Han trängde sig igenom folkmassan och hon hörde hur han svor när han försökte sära på männen. Han fick snart dem ur varandras grepp.
Austin drog sig snart iväg från platsen och följde honom med blicken när han gick mot sin lägenhet. Hon hade stor lust att springa efter honom och fråga ur han mådde, hon ville höra honom säga att han var hennes igen, att de aldrig skulle skiljas åt, men hon visste att det aldrig skulle hända, så istället styrde även hon sina steg mot hennes lägenhet.

 

Folkmassan utanför klubbhuset hade nu försvunnit. Max och Moe stod kvar utanför och pratade och de båda kollade på henne när hon gick förbi. Marion gav Moe en besviken blick innan hon klev in i klubbhuset igen. Blickar riktades mot henne när hon steg in och hon förstod att de redan visste varför Moe och Austin hade hamnat i slagsmål.
Hon mötte Simons blick som bara flinade mot henne där han stod vid biljardbordet med en blond kvinna fastklistrad mot hans höft och midja, samma kvinna som Moe hade varit med för bara några minuter sedan. Hon fnös och gick förbi alla som stirrade på henne och hon kunde höra hur kvinnorna viskade till varandra när hon passerade.
Hon andades ut när hon äntligen hade tagit sig upp till lägenheten ovanför klubbhuset. Nu skulle hon hålla sig gömd resten av veckan och hoppas på att det mesta hade lagt sig och glömts bort. Själv skulle hon aldrig kunna glömma, inte denna kväll, aldrig att hon skulle glömma det som hade hänt inne på herrtoaletten en timma tidigare. Hans händer mot henne kropp, deras tungor fastslingrade i varandra, deras varma kroppar tätt ihop.
Hon skulle precis sjunka ner i den mjuka soffan när den knackade på dörren. En tung och irriterad suck slank ur henne när hon gick för att öppna. När hon såg vem det var som stod utanför dörren trodde hon att hon skulle svimma.
”Mo… mom.. what are you doing here?” hon visste inte vad hon skulle tro. Marion släppte in Carol, som hennes mamma hette, in i lägenheten och stängde dörren efter henne. De omfamnade varandra i en varm kram och för några sekunder kändes allting bra, hon hade verkligen saknat sin mamma, men allt försvann när hennes mamma svarade på Marions fråga.
”Max called me.”

 

 

 

 

”What the hell?!” Röt han ilsket. Men det var allt som hände. Meghans underläpp började darra och hennes ögon såg en aningen glansiga ut men det var allt han hann märka innan hon vände ryggen till och försvann ut ur klubbhuset. Själv stod han kvar och såg efter henne med ett enormt frågetecken ritat över sitt ansikte. ”What the hell did just happen?” Muttrade han för sig själv och skakade lite på huvudet. När han sedan vände sig om såg han istället Marion som stormade ut, en blondin som svor efter henne och Moe som stormade iväg efter Marion. Det krävdes inte mycket för att sätta ihop två och två – speciellt inte när man kände Moe. Han suckade uppgivet. Att Moe helt enkelt inte kunde hålla sina händer till en kvinna i taget. Inte hade han trott att en helt vanlig kväll på klubbhuset skulle sluta med att han befann sig i herrarnas badrum och återupplivade känslor för Marion, att Meghan skulle kasta en flaska sprit i väggen eller att Moe skulle ha stoppat handen i fel kakburk. Okej, dem två sist nämnda fanns det en stor sannolikhet till – det var han tvungen att medge. Han visste att han borde gå till lägenheten och ta itu med Meghan men hans berusade sinne hade istället någonting annat i åtankarna. Moe skulle inte få såra Marion på det vis han hade gjort, inte utan att komma undan från det utan straff. Han tog till sig en flaska whiskey från ett av dem närliggande borden, tog en stor klunk och började bana väg mot dörren.

 

Precis som Austin nådde fram till dörren öppnades den och in steg Moe med ett bistert ansiktsuttryck.
”Austin?” Moe såg verkligen förvånad ut, men utan att säga någonting riktade Austin en rak höger mot Moes ansikte. Ett slag som fick Moe att falla ut genom dörren och hamna på utsidan igen. En kvinna skrek bredvid honom och alla såg passligt chockade ut. Ledaren hade slagit till sin högra hand.
”What the fuck?” Moe satt chockat på gatan och kände på sitt ansikte, som nu blödde en aning. Austin tog en stor klunk till av whiskeyflaskan innan Moe var på fötterna och utförde en motattack. Luften for ur honom när Moe tacklade honom likt en quarterback, vilket fick whiskeyflaskan att flyga åt skogs. Innan han visste ordet av det låg dem båda på marken och pucklade på varandra. Runt omkring dem började folk samlas och heja på dem båda. Några hejade på Moe medan resten hejade på Austin. Slagsmålet höll inte på länge innan Max kom och slet upp Austin från marken och röt diverse svordomar åt dem båda.
”Boys! Let it go!” Austin skakade ilsket av sig Maxs hand och hötte ett blodigt finger mot Max.
”If you hurt her one more time I swear to God that not even Max will be able to stop me.” Morrade han lågt, så att åskådarna inte skulle höra honom. Han vände på klacken och trängde sig genom folkmassan.
”Get out my way!” Röt han förbannat och knuffade undan en man som stod i hans väg. Han torkade bort blodet från sin spruckna läpp med baksidan av sin hand medan han styrde sina steg mot dörren som skulle leda honom till lägenheten där nästa åskmoln förmodligen satt.

 

 

 

 

Några minuter efter hon hade satt sig bakom bardisken dök Moe upp med ett leende på läpparna.
”Where have you been?” hon kollade frågande på honom när han satte sig ner bredvid henne. Hon lyfte blicken mot det håll han hade kommit och hon förstod direkt vad han hade gjort då hon såg kvinnan som kom från samma håll som Moe med ett förföriskt leende som var riktat mot Moe och det blev inte bättre av att hon fick syn på Austin. Hon släppte blicken från dem båda och kollade upp på Moe.
”Don’t touch me.” hon puttade bort hans hand som vilade på hennes rygg. Hon tog whiskey flaskan i ena handen och trängde sig förbi alla människor och hon kunde inte låta bli att knuffa till den blonda kvinnan när hon gick förbi. Marion hörde hur den blonda kvinnan kastade ur sig en massa svordomar och könsord när Marion klev ut från lokalen. Hon behövde friskluft. Ute var det också fullt med folk som rökte, pratade eller tafsade på varandra längst husväggen.

 

Hon styrde sina steg mot garaget men blev snart stoppad av att någon tog tag i hennes hand. Hon vände sig om och möttes av Moe förlåtande ögon.
”Im sorry.” han smekte hennes kind men hon slog bara bort handen.
So you're sorry huh?” hon drog en hand genom håret. “For a while I thought you were better than what everyone says about you. That everything they said was just rumors. But now I know that everything is true.” Hon tystnade, egentligen var hon inte alls ledsen over att Moe hade varit med någon annan, hon var bara så besviken och irriterad på honom.
”We're not together, so I can do what I want.” han lät sur.
“That's not the problem. I thought you had more respect than that.” Hon suckade och skruvade upp korken på whiskey flaskan och drack några klunkar innan hon skruvade på korken igen. ”So, you can leave me alone now. And our "relationship" is over.” Hon gjorde citat tecken med fingrarna när hon sa förhållande.
”But.” hörde hon Moe säga när hon vände om. ”I really like you.” hon stannade upp och vände sig om för att möta hans ansikte igen.
”If you like me, you would not have been with the other girl.” hon vände åter igen på sig och styrde sina steg mot garaget. Hon satte sig ner utanför med ryggen lutad mot garageporten. Hon såg Moes ryggtavla en sista gång innan han försvann in i klubbhuset igen. Hur kunde hennes liv bli en sådan röra på en sådan kort tid, för ett år sedan hade allt varit bra.
Marion öppnade korken på flaskan och förde flaskhalsen mot munnen och tog några klunkar. Hon ville hem, det var lika bra. Då kanske hon kunde gå vidare ändå, även ifall känslorna för Austin brände inom henne och det hade bara blivit värre sedan deras kyssar.

 

El tango de Roxanne - Jose Feliciano, Ewan McGregor, Jacek Koman

 

I den stunden fanns inga bekymmer och inga sårade känslor, bara deras ohämmade passion för varandra. Allt kändes så rätt och perfekt. Hur länge det skulle vara visste han inte, men så länge det varade skulle han njuta till fullo. Han skulle återupptäcka varenda len kurva på hennes kropp, kyssa dem perfekta fylliga läpparna och pressa hennes kropp mot sin. Synen av Marion utan tröja väckte undantryckta känslor och elden inom honom flammade upp likt ingenting annat han någonsin tidigare känt. Han flätade in sina fingrar i hennes hår och kysste henne med ohämmad lust. Plötsligt förändrades allt. Han kände hur hon stelnade till under hans händer och innan hon ens hade hunnit knuffa undan honom förstod han vad som hade hänt. Vettet hade hunnit ifatt henne snabbare än vad det hade gjort för honom.
”This was a bad idea. You are with Meghan now and Im with Moe.” Austin suckade tungt. Hon hade rätt, det var fel gjort av dem men ändå kunde han inte hitta den ångersfulla känslan inom sig. Han borde känna ånger för att ha gjort så mot Meghan, men där fanns ingen ånger över huvudtaget. Han följde efter henne med blicken när hon lämnade honom ensam på toaletten. Återigen var det hon som lämnade honom efter sig och återigen var det som om någon obarmhärtigt kramade om hans hjärta till bristningsgränsen. Han drog en hand över sitt ansikte, lutade sig mot tvättstället och såg på sig själv i spegeln.
”Why do I let myself feel these things...?” Mumlade han för sig själv. Plötsligt gjorde sig hans behov påmint och han gick fram till en pissoar. Det var nu förstås ett litet problem. Den stund han och Marion hade delat tillsammans hade växt känslor som skulle försvåra hans förmåga att nu uträtta sitt påtryckande behov.

 

Efter några om och men var han redo för att lämna toaletten och därmed återgå till festen som härjade inne i klubbhuset. Hans iver för klädpoker var inte längre lika starkt, så istället för att sätta sig ner vid bordet och återuppta spelet klädde han istället på sig. Borta vid baren såg han Marion med Moes arm runt hennes axlar och han kände återigen hur den råa handen kramade om hans hjärta ytterligare. Jösses han var verkligen tvungen att sluta ha känslor som en tonårspojke. Han ville ha något att dricka, men han tänkte då inte gå till baren för att hämta något. Som tur var tycktes den rödhåriga kvinnan hitta honom igen, och denna gång med en flaska captain morgan i sin hand. Sedan han senast hade sett henne hade hon minsann ökat på sin promillehalt, eftersom hon knappt kunde stå stilla på de skyhöga klackar som prydde hennes fötter. Hon sken upp när hon såg honom men just som hon skulle ta ett steg mot honom snubblade hon till och hamnade i hans famn. I en svepande rörelse snurrade han runt henne för att placera henne på hans tidigare stol.
”Sit here and play.” Uppmuntrade han med ett charmigt leende, snappade till sig hennes flaska och stegade iväg innan hon hann börja på med några klagomål eller invändningar. Samtidigt som han höjde flaskhalsen till sina läppar hörde han ett ljust ’woho’ bakom sig. När han vände blicken bakåt han rödtotten hunnit slita av sig sin klänning och satt nu där i bara sina underkläder. Om hon hade förlorat eller inte visste han inte, men männen var i alla fall glada. Till skillnad från han. Inte blev han heller gladare av att se en Meghan som verkade ha ett åskmoln över sitt huvud.
”And who the hell was that? Your new skank?” Fräste hon bittert. Han behövde verkligen inga fler problem denna kväll. Innan han svarade tog han en rejäl klunk av romen och himlade med ögonen.
”Don’t you have any other problems to attend to? Like punching someone for not asking you how you feel about having a baby or noticing your new haircut?” Muttrade han surt. Detta skulle minsann inte sluta bra. Innan han visste ordet av hade hon slitit flaskan ur hans hand och slängt den i väggen bakom sig.

 

 

 

 

”Shut up.” fick hon som svar och innan hon hann lämna toaletten hade han dragit henne till sig och åter igen möttes deras läppar i en mer passionerad kyss än innan. Hon gömde sina händer i Austins hår och snart hade han lyft upp henne på tvättstället. Allt kändes så bra nu, när hon äntligen var i hans trygga armar. Varför i hela friden hade hon lämnat honom? Hur kunde hon lämna den här mannen, hennes livs stora kärlek och aldrig hade hon trott att hon skulle älska en man mer en vad hon hade älskat Theo, men där hade hon fel. Hon blundade och njöt medan hans läppar sökte sig nedför hennes hals och ner mot hennes nyckelben och snart möttes deras läppar igen.  Hon krängde av sig tröjan medan hon log ett förföriskt leende mot honom medan hon bet sig i underläppen. Deras tungor slingrades ihop ännu en gång och hon strök sina händer längst hans rygg och sedan runt midjan till knappen på hans byxor. När hon nästan hade fått upp knappen och drag kedjan stelnade hon till. Vad höll hon på med egentligen? Hon knuffade undan Austin och hoppade ner från tvättstället.
”This was a bad idea. You are with Meghan now and Im with Moe.” hon drog på sig tröjan igen och gick fram till Austin. Hon sträckte på sig och gav han en lätt kyss på kinden innan hon lämnade toaletten. Hon ville verkligen inte lämna honom igen, hon ville så gärna ha honom tillbaka. 

 

Så fort hon hade lämnat toaletten mötte hon Moe.  
”There you are. I've been looking for you.” Han sken upp som en sol när han fick syn på henne.
”All the toilets were occupied. I need a drink.” hon gick förbi honom i korridoren och snart var hon tillbaka i klubbhuset igen. Allt var precis lika dant som innan hon for, den enda skillnaden var att de flesta blivit allt fullare. Hon styrde stegen mot baren där Max och en annan äldre man satt och diskuterade.
”Hey.” Max log mot henne när han gick bakom bardisken. Marion kollade knappt på honom utan hon bara greppade tag om en whiskey flaska och fyllde sedan ett glas som hon svepte med två klunkar.
”Is everything alright?” Marion skakade på huvudet.
”How can something be good in my life.” Hon fyllde glaset igen och satte sig på en av barstolarna som stod bakom bardisken.
Max nickade och gav henne en medlidande blick, hon behövde inte säga något för att få honom att förstå vad som nyss hade hänt. Han vände sig snart mot den äldre gubben igen och det fortsatte där de hade slutat prata. 
Max och den äldre gubben återgick till det dem hade pratat om.
Bilden av Austins blåa ögon sved inom henne, hon kunde fortfarande känna smaken av hans underbara läppar och hans händer som hade smekt hennes kropp. Hon skulle aldrig ha kysst honom, detta skulle bara skapa ännu mer problem. 
Marion lyfte blicken och svepte den över rummet och den fastnade snart på Meghan som satt vid ett bort med blicken fäst på henne, hon stirrade irriterat med armarna i kors över bröstet. Marion lyfte glaset medan hon log ironiskt mot Meghan och sedan svepte hon innehållet. Meghan rörde inte en min. Varför kunde hon inte bara vara glad? Hon hade ju fått Austin nu och dessutom bar hon på hans barn. 
Marion suckade och fyllde glaset för tredje gången. Under det som hade hänt på toaletten hade hon hunnit nyktra till och hon ville verkligen inte vara nykter nu, inte efter det som nyss hade hänt.